En natt som nästan alla andra.

Huvudet spränger av trötthet. Tankar jag helst vill slippa slås om att få ta överhanden. De skenar och jag får inte fatt i dem. De maler och bråkar, de är högljudda och dyker upp så där nära så att jag nästan kan förstå vad de säger mig. Som en när man hör myggas pipiga surrande i mörkret. Man hör den ju men får inte tag på den.
Jag kan inte sova. Kroppen är spänd och värker. Det rister och skär, armen är domnad, handlederna är iskalla trots det alldeles för varma täcket. Nacken är stel, det gör ont att vrida huvudet mot kudden för att somna om. Som ligger musklerna flätade för hårt tvinnade mot hårfästet, så där som det kunde göra ibland när man var liten och någon annan fick göra iordning håret.
Från nacken ner i ryggen och fram över låren är det hårt. Det isar på längden, det känns segt och skört på samma gång. Som när man kokar socker till kristyr och den blir skönt tjock och sen plötsligt bara blir till tunna trådar som går av när man rör i den.
Det pirrar i benen och jag fryser trots att jag svettas och känns febrig.

Tankarna, kroppen och själen är orolig. Jag känner mig vilsen, känner mig förtvivlad och hittar inte någon balans. Jag är så förbannat trött och vill ju bara sova! Eller räcker 3,5 timmes sömn? Min psykolog säger att man i kris tar den sömn kroppen behöver. Jag förstår inte att det stämmer, över hela magen och ner över ländryggen ligger som en grå tjock filé av oro. Nästan som är det en boaorm som ringlar sig runt och kväver mig. Trycker sig hårt mot solarplexus så det spyr magsyra åt alla håll. Jag vill spy.
Nej! Jag vill springa. Lämna allt. Springa fort. Slippa. Slippa det här nya livet.
Eller nej! Jag vill sova, jag vill bara sova. Sova bort allt. Vakna och veta att det bara var en mardröm.

13 reaktioner till “En natt som nästan alla andra.

Lägg till

  1. Vill bara sända dig en stor och riktigt varm kram!
    Läste idag din insändare i Markbladet, blev så ledsen över det du beskrev! Hur ingen ansvarig hört av sig till dig! Ingen!! Helt ofattbart! Det du går igenom måste vara varje mammas absolut värsta mardröm och jag skulle önska, utan att känna dig, att jag hade kunnat lyfta av en del av den smärta och ångest som du nu går igenom både dag och natt! Det kan jag inte, men du kommer att vara i mina tankar och i mina böner!!!!

  2. Du skriver verkligen så fint! Det gör ont att läsa och förstå att precis detta är vad du känner och liver i. Tänker också på dig varje dag!

  3. Å va bra! Fortsätt skriv! Jag vill läsa varje dag!
    Du skriver ju som en prisbelönt författare!
    Ta mig med ❤

    1. Love You honey😘
      Tack, du får gärna följa mig på den brokiga stigen. Strax natti & fingers crossed att jag får sömn.
      💖

  4. It breaks my heart to read your blog but at the same time it gives me hope. Hope that you will work through this nightmare. Hope that you will not allow death to be the winner. Hope that you will dance again. Hope that you will smile again. Hope that we will be sitting together again enjoying what we enjoy most. Hope that you will know that Angels don’t only exist in heaven and most of all hope that one day you will be able to breath again……Love you my dear friend and keep writing.

    1. Darling, sweet Cathy🙏🏻
      I know I will dance and laughter again. Yet it hurts so muchthat I just need to do something to release the pain a bit. My erinring enande me to donken my shoulders some and let me breath. Not as deep as before but I know I’ll get there some day. With You and my other beloved friends and family I’ll find strength.
      Love, love, love😘

  5. Fina Jenny.
    Du skriver verkligen ”underbart” och jag känner med dig.
    Det är fint att läsa att du hittar ljusglimtar i detta mörka. Klart du kommer att dansa och le i sinom tid och hoppas att det kommer snart.
    Hoppas att få träffa dig snart.
    Kramar i massor♥️💕💕💕

Kommentera

Powered by WordPress.com. Tema: Baskerville 2 av Anders Noren.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: