En natt som nästan alla andra.

Huvudet spränger av trötthet. Tankar jag helst vill slippa slås om att få ta överhanden. De skenar och jag får inte fatt i dem. De maler och bråkar, de är högljudda och dyker upp så där nära så att jag nästan kan förstå vad de säger mig. Som en när man hör myggas pipiga surrande i mörkret. Man hör den ju men får inte tag på den.
Jag kan inte sova. Kroppen är spänd och värker. Det rister och skär, armen är domnad, handlederna är iskalla trots det alldeles för varma täcket. Nacken är stel, det gör ont att vrida huvudet mot kudden för att somna om. Som ligger musklerna flätade för hårt tvinnade mot hårfästet, så där som det kunde göra ibland när man var liten och någon annan fick göra iordning håret.
Från nacken ner i ryggen och fram över låren är det hårt. Det isar på längden, det känns segt och skört på samma gång. Som när man kokar socker till kristyr och den blir skönt tjock och sen plötsligt bara blir till tunna trådar som går av när man rör i den.
Det pirrar i benen och jag fryser trots att jag svettas och känns febrig.

Tankarna, kroppen och själen är orolig. Jag känner mig vilsen, känner mig förtvivlad och hittar inte någon balans. Jag är så förbannat trött och vill ju bara sova! Eller räcker 3,5 timmes sömn? Min psykolog säger att man i kris tar den sömn kroppen behöver. Jag förstår inte att det stämmer, över hela magen och ner över ländryggen ligger som en grå tjock filé av oro. Nästan som är det en boaorm som ringlar sig runt och kväver mig. Trycker sig hårt mot solarplexus så det spyr magsyra åt alla håll. Jag vill spy.
Nej! Jag vill springa. Lämna allt. Springa fort. Slippa. Slippa det här nya livet.
Eller nej! Jag vill sova, jag vill bara sova. Sova bort allt. Vakna och veta att det bara var en mardröm.

Annonser