Änglar, viskar ni eller kanske sjunger vackra visor?

imageJag har krupit ner under täcket. Mitt på blanka dagen ska jag kura och släppa allt för en stund. Jag har klippt häcken, kört traktor, promenerat med syrrans hundar. Jag har åkt till Trosa och handlat, plockat blommor, förberett inför kvällens middag. Jag har skrattat med gårdskillen, pratat strunt med några Trosa bor. Som vore livet helt normalt. Men jag är trött. Trött i kroppen och själen värker tungt. Idag längtar jag. Längtar efter Gunnar. Den är så stor att det hissnar i magen som åkte jag berg och dalbana. Eller kanske lättare förklarat är den hissnande som rädslan när man letar efter någon och inte vet om den är skadad eller om man kommer hitta denne igen.

Jag hittar inte Gunnar. Jag letar febrilt. Jag försöker andas. Andas mjukt, andas djupt, andas lugnt och känna ro.
Hör jag honom? Där! Jovisst ser jag honom? Nej det är en illusion och knappt ens det. Jag kan inte hitta känslan av var han är och visst är jag rädd. Rädd för att han är ensam och fryser. Att han gråter och längtar hem. Rädd för att han känner mitt svek i att inte finnas i hans hand om han längtar hem eller tycker något är jobbigt. Jag vill skrika, ropa och göra mig hörd i hela himlen men himlen är mig övermäktigt stor.
Viskar änglar eller sjunger de vackra visor och låter honom förstå hur djup, stark och stor min längtan och kärlek till honom är?
Om han bara kunde visa mig att han vet. Och visst är jag hos honom i den lilla handen för evigt. Från vår hejdå kram till evigheten. Alltid. For ever. Jag önskar han vet.

Annonser