Guld och styrka. En midsommardans av skörhet och glädje.

imageMidsommar.

Glad Midsommar.

Jag vill känna just glädjen och all kärlek den här dagen innebär men allt stockar sig. Jag är i den vackra naturen, ser den. Hör fåglarnas kvitter. Möter mina syskon och syskonbarns vackra leenden. Men inombords är det alldeles tomt. Och alldeles fullt på en gång. Tomheten efter att vara en kärlekens familj med två vackra söner. Tomheten i känslan att ha förlorat identiteten som behövande mamma. Vem behöver mig nu? En vuxen son, 18 år, som ska ut på livets vägar i att finna sitt element och framtid. Å Gunnar, var han än är så behöver han mig inte nu. Vi brukar fira midsommar ihop på Grönsö. Nu är det bara jag. Tomheten i det allena. Tomheten i att möta alla vi brukar fira med själv. Tomheten i att inte möta mina barns blickar eller deras bus när jag kommer se alla andras glädje i dansen kring midsommarstången och alla skratt i ‘Sista paret ut’. Tomheten i att inte delta i det, allt detta härliga med vår brokiga, stora tjocka släkt, tillsammans. Tomhet allena. Samtidigt så fullt av känslor jag inte kan hantera. De vältrar över mig som större än en tsunami. Jag vet inte var jag ska ta vägen för att sortera dem. Att sortera ner sorgen och tårarna i ett fack. Nej jag vet inte hur jag ska härbärgera det. Ångest över att klara av det. Hur tacklar jag den lilla, sköra och bräckliga jag som närsomhelst kan gå i tusen bitar.

imageSätter mig i Trosa kyrka, försöker finna ett lugn och tänder ljus för Gunnar men hittar ingen frid. Bara tårar rullar. Och rullar.
Jag behöver en kram. En varm lång kram som är ämnad mig. Men jag kan inte tänka mig krama någon. Är rädd att den tunna tråden brister. Vill hitta glädjen och fyllas av dagens solsken med sång, dans och min härliga familj. Vill brista. Försvinna och slippa allt denna dag.
Men jag kommer välja kärleken och glädjen. Visst kommer jag dansa runt midsommarstången. Både tom och fylld. Och bräcklig.

 

Annonser