Som i mina nya skor.

Visst kan jag se mycket vackert. Känna glädje i stunden och tacksamhet över just det. Visst kan jag njuta av gott, känna smaker, hunger och kärlek.
Jag skrattar, dricker bubbel, umgås och är som vanligt.
Min själ känns len när jag har Karl nära. När hans och Gunnars vänner är i min närhet. Det känns som är allt nästan normalt. Jag ser dem än mer och hyser än mer värme än förut. Det är gott så. Önskar det aldrig tar slut.

Men längtan. Min önskan. Mitt skav i bröstet, hjärtat och varje cell verkar aldrig ta slut.
Jag bryter ihop. Jag gråter, jag skriker, vet inte om jag inte klarar det här. Det är mig en för stor uppgift att härbärgera.
Jag är trött. Har ingen ork. Kan inte laga mat. Vet inte hur smaker ska komponeras. Tappar ord, hittar inte rätt med tungan och stakar mig. Glömmer. Glömmer vad jag pratar om.                       Sorgen behöver mig. Men jag behöver kraft och styrka.

Härom kvällen sa en väninna under vår gemensamma, galna, spontant sköna middag med grannar och vänner:
”Å vad fint och härligt vi har, nu fattas bara en person”. Jag säger det inte högt men det är precis vad jag känner varenda sekund. Vad jag drömmer om varje sekund. Jag känner vanmakt och ilska som bubblar upp i mig där och då. Men kontrollerar mig istället för att låta gråten ta vid. Behärskar mig. Försöker välja det fina här och nu istället. Som nästan 99% av min tid.

Har ynnesten att ha min systerdotter på besök. Det är en lisa för själen att höra barnskratt. Se hennes glittrande ögon när vi busar. Lyssna till hennes tokigheter som poppar ur hennes kreativa och begåvade nioåriga väsen. Känner glädjen i att vi spelar Yatzy. Det som Gunnar och jag gjorde en sista gång på lördagkväll innan bussresan. Mår illa över just det. Att vi satt vid samma bord. Kastade samma tärningar. Att han inte är med.
Det är som 99% av min tid.
Min nya tid. Som i mina nya skor.

Annonser