Fuck life.

Idag orkar jag ingenting. Jag är förbannad, sur, trött och jävligt ledsen.
Precis allt känns fel. Hela kroppen värker av längtan, förtvivlan och frustration. Jag besöker en öppen förskola i hopp om att få energi av att hänga med småbarn. Men nej jag kommer dit och bara gråter. Inte så mycket på utsidan som inombords. Träffar sköna människor, en kvinna delar sin historia om kamp med depression och dödslängtan. Oerhört starkt och modigt. Jag kan inte gå därifrån oberörd med ännu mer känsla av att livet är. Är så mycket.

Jag talar med min exman om veckans urnsättning och dödsbouppteckning. Jag blir illamående bara av tanken på båda. Och jag blir förbannad. Har en ilska hela dagen som pendlar fram och tillbaka. Likt en skiva som hakat upp sig. Som spelar ett stycke hårt och barskt för att mjukna något och sedan komma in på samma hårda barska spår igen.
Inget av mina kognitiva verktyg hjälper. En bit pizza och koppar av kaffe sköljer bort det som en kvällsbris en stund men sen kommer tröttheten istället. Som en hård knytnäve slår den till och så går skivan på igen.

Frustation och besvikelse blandas som sirap och smör till något att karamellisera.
Bara att smaken inte alls är den samma som mjuk och söt karamell.

Nej hur ska jag hantera känslan av att ha blivit sviken?
Sviken. Jag smakar på ordets betoning och försöker förstå hur jag ska släppa den känsla av olust, sorg & ilska som växer i mig när jag låter tankarna sväva fritt.
Som att vi människor gör illa varandra genom våra handlingar.

Handlingar som kan vara till gagn för någon annan men som sårar mig.
Just idag har jag svårt att förlåta. Idag hittar jag inte orken, hittar inte hjärtat eller balansen vid ett ”förlåt”.

Har svårt att förlåta Gunnars klassföreståndare och Sparta Skol IF. Hur kan man som medmänniska & ansvarig inte höra av sig till en förälder när det värsta som kan hända händer?
Efter min insändare i Markbladet för några veckor sedan ringde Ängskolans rektor. Hon bad om ursäkt, hon nästan grät i telefon och hade ånger att de resonerat fel i vem som skulle höra av sig. Hon sa förlåt. Det var ett fint samtal och jag försöker förstå vad hon sa som kunde ursäkta hennes beteende av tystnad. Jag vill ta emot hennes ursäkt men jag kommer aldrig att förstå. Hur kan vi som människor inte bry oss om varandra? Hur kan vi låta bli att visa kärlek, styrka och mod? Hur kan människor i ledande positioner inte ha modet eller det civilkurage som behövs i en tragedi?
När i livet om inte då behöver vi empati och omsorg som mest?

Jag känner mig illrådig och förbannad.
Tänker på hur stort livet är. På vad våra handlingar betyder. På vad som gör skillnad. Tänker på den modiga förskollärarinna som delade sin historia och bjöd mig in till något ömt. Önskar att fler vågade ha hennes civilkurage, att möta människor och dela.

Jag är i sorg. Jag behöver den och orkar inte med känslan av att vara sviken och lurad på medmänsklighet. Orkar inte tänka på vad det innebär att Gunnar aldrig kommer tillbaka. Kanske är jag för trött, kanske orättvis men snart drar jag täcket över huvudet och tänker ‘Fuck life’.
I morgon är en annan dag.

Annonser