Nästan som en vanlig dag. Bara helt annorlunda.

Ibland känns det som är mitt liv en film. Som regisserar någon och jag spelar huvudrollen. Jag möter människor, delar livet i förtroliga samtal och får med mig gåvor i form av historier av människors innersta. Det ÄR. Det är stort. Vackert och häftigt.
Jag möter människor och delar energier. Vi blir samspelta och kan landa med sköna stunder. Jag blir påfylld och mer levande. Här. Just här är och nu.
Jag upplever. Jag funderar på det. Det är mycket och ofta. Flera gånger om dagen är det upplevelser som kommer till mig av udda karaktär. Det är händelserikt och intensivt.

Igår var en sådan dag. Äter en tidig frukost och har skönt häng och gott samtal med Karl. Jag packar. Tar vara på tillhörigheter som känns värdefulla och som jag vill stuva undan inför att jag ska låna ut lägenheten. Jag får besök och blir intervjuad av SVT där vi talar om livet. Om civilkurage, om Gunnar, om bussolyckan. Mötet är fint. Vi delar och samtalar. Jag känner styrka och kan skratta, prata krasst och ärligt. Vi talar om gråten och längtan och det märkliga i att det vissa dagar känns som har ingenting hänt. Igår var en sån dag. Som har ingenting hänt. Mina känslor långt ifrån gråten. Långt från ilskan. Jo, förstås det skaver och gör ont men ändå känner jag mig stark och fri.

Jag åker till Landvetter, hämtar min ‘vän’/ ‘pojkvän’/ ‘särbo’/ ‘iblandbo’ eller vad det nu ska tituleras. Vi åker längs en vacker gammal landsväg i solsken med glittrande sjöar och ljusblå himmel. Det är svensk sommar som när den är som ljuvligast och bara bilfärden är upplevelse nog för en dag. Men färden fortsätter till jobbet där jag stämt träff med mina kollegor för att kramas och prata framtid. Ett viktigt möte. Nu ska mitt nya liv börja formas. Här är stora frågor inblandade av karaktären var ska jag bo? I vilken del av Sverige och hur ska vi då få allt att fungera? När och hur är jag redo att börja ta nästa steg? Vi är lite under tidspress för sen har jag möte där vi ska beställa gravsten.
Att beställa gravsten.
Sen när blev det en del av vardagen?

Åker till ett stenhuggeri. Och känner in. Känner, känner absolut ingenting. Det blir makabert inombords för borde jag inte känna så oerhört mycket? Borde jag inte falla ihop, gå sönder och förstenas?
Borde inte dagens tidigare engagemang tröttat ut mig och fått mig liten och skör?
Nej. Jag blir projektledare. Min ex man, Karl och jag ska enas. Jag vill att det ska gå snabbt och smidigt utan konflikter. Så ledarmössan med stort L drogs på och vi tog beslut efter beslut och enades. Inte under helt sympatiska och mjuka former då tjejen med ledarmössa var bestämd.
Men vi nådde resultat och var till nästan 100% eniga i de flesta frågor.
Jag känner mig lättad. Vill därifrån. Vill bort. Kommer hem.

Solen steker och jag blir plötsligt upprymd. Herregud vi enades om gravsten!
Inte en tårdroppe. Vi firar istället. Firar med karls vänner och granntösen. Dricker bubbel och min ‘vän’ lagar förstklassig middag. Killarna drar iväg på skateboards och vi får spontant besök. Vi firar mera. Vi talar om Gunnar. Vi talar om dagen och vi avslutar med ‘Gunnars prickskyttefest’.
Och skrattar. Skrattar mycket. Jag känner en typ av lycka och summerar för mig själv: Ja, det här var en vanlig torsdag. Bara helt annorlunda. Som vore det en film.

Annonser