Som en burlesk show. I en grå gröt.

Det är omöjligt att sova inatt. Jag har kastats in i ett vakuum med en motorväg där körningen är fri. Här är obegränsad hastighet likt sättet att köra. Den enda regeln tycks vars att jag som chaufför inte har möjlighet att påverka hur körningen går till, nej en autopilot har kommandot. Jag åker med, kastas mellan olika virvlar som likt centrifuger pressar min andning. Pressar min kropp mot en kall och hård yta. Luften blir tunn. Det går inte att titta, vinden är för hård men blundar jag ser jag en gröt av bilder. Det är obehagligt. Jag är rädd, det går för snabbt och jag kan inte stanna. Inte backa. Inte kliva ur.
Jag vill skrika. Jag vill tillbaka. Den här konstiga känslan som spänner fast mig, som ger mig pirr i kroppen av olust. Ingenting känns skönt. Ingenting känns rätt här i detta vakuum. Det skaver. Det rister. Jag blöder.

Hastigheten avtar och jag ramlar i hop som en trasdocka utan styrsel, ramlar ner i en pöl av gyttja som drar mig neråt. Den är inte hård nej den är mjuk, kall och tung. Likt sirap håller den mig kvar. Jag trampar, stampar och slås. Men kommer ingenstans.
Gång på gång får jag beskedet av polisen i Östersund att Gunnar inte lever. Det ligger som ett mantra och spelas på högtalare lång bort i sirapen och jag kan ingenting göra. Jag fäktas hårdare. Försöker ta mig ur. Vill tillbaka. Vill hem.
Min resa är som en burleskshow där allting är grått. Jag vet inte var jag är, vart jag ska eller hur jag ska ta mig därifrån. Alla håll känns lika fel. Jag vill inte framåt.

Det enda jag vill är mitt liv. Mitt liv med mina friska, vackra, underbara barn Karl & Gunnar.

Annonser