Vaggad. Vaggad lugnt, kärleksfullt och skönt.

Idag. Nej just nu, vill jag bli vaggad. Vaggad likt en baby i en trygg famn. En famn med värme och kärlek utan krav. Vaggad fram och tillbaka likt en baby på en modersarm, som känner doften och tillhörigheten och den totala avslappning det ger. Nacken och axlarna slappnar av, benen hänger löst och jag njuter av nuet. Kanske ser jag min mors vackra ögon leendes mot mig. Kanske ser jag en blå himmel som känns oändlig.
Det viktigaste är viktlösheten och oändligheten där krav är långt, långt bort. Likt ett hav som omfamnar och låter mig flyta.

Jag känner mig otillräcklig, jag har för lite plats för alla som finns runt mig. Jag vet inte hur jag ska hantera de som älskar mig när jag inte har energi att umgås med dem. Jag har för lite ork för att ta emot allas vänliga gester och omtänksamhet och bara ramla in i deras famnar. Eller kanske vet jag inte hur man gör.

Jag gör människor i min omgivning besvikna, jag är mig själ nok. Jag vill det inte, har inte avsikten att låta all energi gå bara till mig. Men det är så. Jag håller inte tider, lagar inte god mat, passar inte in, sätter mig ner när det passar mig, njuter energi när jag har den, lever i nuet och behöver min egen tid. Att få vara själv. Vilken lyxvara och ynnest. De stunder när jag får umgås bara med mig och mina tankar, är fri att känna eller tänka precis det som faller mig in, utan ramar eller regler. Att vara ensam utan att känna ensamhet. Stunder för reflektion och återhämtning, dessa fantastiska stunder.

Jag önskar mig en bok som visar mig vägen, vägen i sorg dess hantering, bearbetning och hur man är en bra mamma. Hur är man en bra mamma i sorg?
Jag önskar jag har förmågan att visa Karl min ömhet, kärlek, tillit, glädje och sorg på det innerlig och äkta sätt jag har det i mitt hjärta. Men hur jag gör det rätt?

Ja idag är mycket mig för stort. Jag sätter mig på gravplatsen. Gråter, längtar och önskar.

Annonser