Som dynamit i havsvinden.

Sprängs. Allt huller om buller inombords som dynamit. Det sprängs. Jag kan inte härbärgera detta kaos, denna förvirring, denna verklighet, nej, det kan inte vara sant. Det är en mardröm. Den gör ont. Den är svart. Jag kan inte sortera känslorna än mindre tankarna.
Går längs havet, fyller lungorna med luft från det salta Kattegatt. Men inuti fylls ingenting. Det är tomt.
Jag andas djupare. Tappar allt. Skriker i kapp med havets dånande och kastar sten i vredesmod. Känner ursinnet väller ur, jag sprängs.
Jag andas fylls av de kraftiga vindarna. Tappar allt och blir liten och skör. Tårarna rullar som stora pärlor längs kinderna, snor smetar ut sig i ansiktet och geggas in håret som flyger runt i blåsten.
Jag hukar mig på stenröset, andas in och sprängs. Sprängs och pulvriseras som små, små flisor av märg. Jag faller.

Annonser