Bara vara. Men utan allt.

Det är dags att gå upp men jag kommer mig inte för. Vill inte möta allt. Orkar inte. Vill inte ta ansvar, vill inte HA ansvar, vill bara ta godbitar ur livets symfoni och följa deras väg utan konsekvenser. Jag vill inte ta beslut, inte göra något nytt. Helst vill jag dra täcket över huvudet, somna om och drömma mig bort till något ljuvligt. Någonstans där mina känslor och handlingar är tillåtna, där jag är är tillräcklig och god precis som den jag är. Utan krav.

Alla dessa vägar som ideligen har nya korsningar där jag måste ta beslut. Mitt fordon tar kommandot över hastigheten medan jag sitter i och upplever intensiteten och den höga farten. Det är ingen långsam och stilla vacker färd, visst det är vackert men går alldeles för fort. Jag hinner inte landa, jag ser det, känner det, jag upplever det men vet aldrig vid vägskälen om det är rätt åt höger eller vänster. Försöker använda magkänslan men i denna hastighet är det svårt att veta om magkänslan är rätt.
Jag vill säga – ”jag vet inte”. Dra upp axlarna och med kroppsspråket säga äh, det spelar ingen roll. Likt bestäm du.
Men vem ska bestämma åt mig? Vem vet vilka vägar som är rätt?
Nej idag vill jag känna kravlöshet, ha en dag utan beslut, utan stora konsekvenser.
Vill bara vara.

Annonser