Flashlight. Mitt i mörkret.

En tung och tuff dag att vakna till. Oron virvlar likt bin vid sin bikupa, konstant och surrande. Det är Gunnars konfirmation.

Jag har bestämt mig för att gå, för att delta. För att uppleva hans ceremoni och dela Stinas. Stina, en av Gunnars bästa vänner som delat så mycket. Ända sedan sjuårsåldern, inom basketens värld, lopp och tävlingar, cyklandes till och från skolan, skrattandes och snackandes. Ända till Sveg höll de ihop.

Den andra april förändrades mitt liv. Men även 52 andra personer de flesta under 15 har fått uppleva en mardröm de behöver ta med sig för all framtid. Stina är en av dem, en av de tappra som måste leva med läskiga och fruktansvärda bilder, hemska ljud och märklig lukt. Lukt av olycka och död, ljud och syner av kaos, panik och rädsla. En tuff start för dessa barn. Självklart vill jag vara med på Stinas konfirmation, självklart vill jag att hon ska känna att jag ger henne mitt stöd, min kärlek och att jag är beredd att göra precis allt för att hon ska klara sig på livets väg.
Jag vill vara där för alla barn som var med men här och nu är det Stina.

Vi var många som grät i kyrkan, det var en vacker och samlad konfirmation där budskapet var att hitta vägen även när den är svår att se. När toner av Ted Gärdestad framförs av en flicka i gänget brast det för mig. Jag såg bara Gunnar, såg honom precis som vore han med. Såg hans ljusa hår och glada leende. Såg hans allvar i blicken när han lyssnade. Ja, han var med. Jag grät än mer men när prästen tog orda om att det går att hitta lyckan. Men en stund efter att Stina höll ett vackert tal för Gunnar släppte gråten och jag kunde le. Känna all den värme som fanns. Ungdomarna framträdde med gospel och där, just där hängav sig mitt hjärta den starka glädje och framtidshopp tonerna förmedlade.
Jag kände styrka och glädje, att Gunnar är konfirmerad på sitt sätt. Precis som Stina.
Fantastiskt vackert. Så fint.

 

Annonser