Som en karikatyr av Moder Teresa. Blinkande i neon.

Jag är trött. Kroppen är tung. Hela dagen har jag lyckats välja glädje. Känna tröst i det vackra med konfirmationen och dess budskap. Men nu sipprar strimmor av cement in här och där i min kropp. Fötterna känns fastmonterade i gräset där jag sitter. Strupen är tjock och gråten nära. Jag vill fäkta bort mina demoner, öppna mina inre dörrar av glädje och skönhet men de är kättade och låsta.

Har valt att dela med mig av min sorg även i media. Känner det är viktigt att vi vågar prata om den. Göra den lika fin och förståelig som glädjen eller förälskelsen vi möter i vår vardag. Vill basunera ut, ropa ut över barrikaderna att vi alla behöver hjälpas åt att vara medmänskliga. Att det behövs civilkurage och mod hos oss alla i svåra situationer. Att vi behöver våga mötas, dela och uppmuntra varandra. Stötta och finnas.

Jag är besviken på rektorn som inte hörde av sig. Jag har förlåtit efter vårt samtal, gått vidare men har svårt att förstå resonemanget att någon annan skulle ta kontakt. Jag har haft ett väldigt fint samtal med styrelseordförande i idrottsföreningen som arrangerade resan. Här blev förklaringen så självklar att jag själv känner mig dum som inte var där och stöttade. Han var med i olyckan, han såg en död pojke det första han såg när han själv vaknade till efter smällen. Det var Gunnar. Jag tänker mig in i hans situation, hans kaos, förvirring och känsla av vanmakt. Jag vill i stället hylla hans engagemang och snabba sätt att agera på plats, något som förmodligen räddat liv. Men tyvärr inte det av dem som stod mig närmast.

Jag är trött. Nu gråter jag. Alla tankar på hur olyckan skett, all denna saknad och den här konstiga verkligheten tar kraft. Jag kommer bli kritiserad för morgondagens artikel i GT/Expressen. Ett media av neon. Men jag står för min intervju, väljer med dagens sista kraft att känna att det är rätt. Att vi måste belysa vikten av civilkurage och samtalen om sorg.

22 reaktioner till “Som en karikatyr av Moder Teresa. Blinkande i neon.

Lägg till

  1. Tack för att du berättar! Artikeln i Expressen är så fin, så vacker, så rak, så sann och så sorglig. Jag sänder de varmaste tankarna till dig i den ofattbara sorgen.
    Varma hälsningar / Elisabeth

  2. Har tre barn och en av dem är i Gunnars ålder, lider med dig såå oerhört mycket, men känner att du är en kvinna av stål som kommer att klara av smärtan i bröstet med det du gör nu,SKRIVER om din sorg och saknad i media mm. Kriga på,för det tuffaste motståndet vi har i vårt liv är faktist sorgen, och den ska man / måste man besegra för att kunna föra kärleken vidare till våra nära och kära

  3. När någon dör oväntat och ung så blir blir de flesta rädda och drar sig undan.
    I vårat kontrollerande samhälle där allt ska vara perfekt så vet vi inte hur vi ska hantera obekväma känsloyttringar. Jag har funderat många gånger över om vi tror att dödsfall och sorg är smittsamma sjukdomar för det är så den sörjande behandlas.
    Jag har läst en del på din blogg som väcker många tankar.
    Har full förståelse för att du vill flytta till en annan lägenhet men undrar om det verkligen kommer att hjälpa dig vidare i livet?
    Jag fick aldrig göra valet om jag ville bo kvar utan fick flytta ut dagen efter sambon dog.
    Fast jag inte bodde kvar så kunde jag se och känna varje sak som du skriver om, bilen på parkeringen, köket, sovrummet och allt annat.
    En sista sak det blir bättre, du får ett ärr i själen som med tiden blir blekt och vackert.

  4. Jag känner inte dig men vill ändå skriva några rader till dig. Efter att ha läst artikeln i Expressen har jag nu sträckläst din blogg. Tårarna rullade ner för min kind, vid flera tillfällen önskar jag att jag hade varit din vän och fått varavid din sida i svåra stunder.
    Jag beundrar ditt sätt att hantera sorgen, att få hantera det på sitt eget sätt är det bästa. Jag önskar dig fina stunder med glädje och värme trots att sorgen alltid kommer göra sig påmind. Tänker på dig och dina nära och kära, ta hand om varandra, jag kommer fortsätta följa din blogg.

  5. Det är så starkt av dig att berätta. Jag kan aldrig sätta mig in i hur du känner helt och fullt eftersom jag inte upplevt det som hänt dig. Men jag har upplevt annan sorg och tragisk händelse och just det att människor sticker huvudet i sanden och inte vet vad de ska säga. Jag har läst din intervju i Expressen och du ska känna dig stolt över ditt budskap och över att du vågar belysa detta. En jättefin kille din Gunnar, som mamma och förälder är det den största sorg och fasa att förlora sitt barn. Jag beundrar ditt mod i att skriva om detta och ger dig all styrka jag kan.

  6. En mycket mycket starkt skriven blogg.. Jag känner verkligen din stora sorg och smärta. Inte bara för att jag kan identifiera mig som förälder med barn i samma ålder som far omkring i olika resor med basketlag.
    Du skriver så vackert om Gunnar men även om Stina på ett sätt som berör mig så starkt. Jag känner inte dig men jag känner med dig och skickar en stor varm kram via nätet❤️
    Sorg är jobbigt, tung och hemskt men också ett bevis på att någon speciell betytt så oerhört mycket för en❤️❤️

  7. Jenny, att du skriver om sorgen efter Gunnar känns så viktigt. Och vi som får ta del av det och lära oss något, känna igen oss i något annat eller komma fram till något tredje, kan på något vis vara glada över att du formulerar dig och gör det på detta vis. Jag önskar bara stt jag kunde ge något mer tillbaks. Kramar

  8. Finaste du – blir så berörd av din berättelse . Har själv en son som snart fyller 13 och jag är väl medveten om att livet kan vända snabbt . Har gått igenom två stora sorger då min.bror och svärfar gått bort i suicid . Jag har fått sörja läkas och gå vidare i livet. När jag läser om någon som är mitt i sin process av sorg har jag all respekt och vördnad. Sorgen måste få ta sin tid Kram från mig

  9. Läst din blogg. Blir så berörd! Bra att du skriver. Det är en läkningsprocess! Kram

  10. Läste artikeln i Expressen och ville bara sända en kram över Internet och jag tror att de flesta kommer tycka att det var en jättebra intervju.

  11. Jag har aldrig förlorat en närstående på detta vis, men jag har gått igenom andra prövningar och skrivandet är en väldigt helande handling! Fortsätt skriv och fortsätt ta dag för dag, alla kramar från mig! ❤️

  12. All min kärlek och alla mina tankar till dig du fina mamma som förlorade din fina son.
    Så otroligt overkligt och fruktansvärt sorgligt.
    Min tro är dock att ni ses snart igen❤❤❤

  13. Kära Jenny!
    Det är första gången jag är inne på din blogg. Det var en fantastiskt fin artikel i Expressen. Jag har en son på snart 11 år. För ett år sedan var han med om en mc-olycka, som passagerare. När jag fick besked så gick jag sönder inombords. När jag kom till platsen, som ligger nära vårt hem, bröt jag ihop totalt. Detta trots att han då satt i ambulansen på väg till sjukhus!
    Det var för mej en fruktansvärd upplevelse.
    Jag kan förstå lite hur du känner det, trots det är fruktansvärt att förlora sitt barn.
    Du är en stark kvinna och jag personligen tycker du gör allt rätt. Att komma ihåg det roliga är viktigt, dock inte lätt.
    Vi människor har tyvärr en förmåga att komma ihåg det tråkiga och negativa.
    Jag skickar dej all styrka och en stor kram genom Internet.
    Jag ber för dej att allt ska bli bättre och att din sorg ska bli lättare att hantera.
    Sköt om dej.
    Hälsningar
    Stephen

  14. Att förlora sitt barn är en oändlig sorg som är nästan omänsklig att bära – men det är mycket vi människor inte vet och jag tror Gunnar är med dig och ser din vilsenhet och sakta kommer han leda dig mot mer lugn. Ta hand om dig och du är viktig och din berättelse betyder mycket för många.

  15. Ville bara skicka styrkekramar till dig! Jag har också mist ett barn i en olycka, två veckor innan hon skulle fylla 13 år. Jag hade så svårt att förstå…drömde att hon kom hem, tyckte att jag såg henne överallt. Tänkte att man har ju (oftast) 9 månader på sig att förbereda sig mentalt på att ta emot ett barn, då kanske det tar lika lång tid att förstå att man inte ska ha dem längre… Jag hade fel, det tar längre tid… Idag har det gått 6 år sedan olyckan. Jag har accepterat att det är som det är och att livet går vidare men det kommer nog ta mig hela livet att verkligen förstå vad jag varit med om.
    Kramar från en annan mamma🌸

    1. Hej och tack fina du💖
      Tack för att du delar och låter mig få någon typ av orientering, tidsperspektiv. Allt känns kaosartat och jag har väldigt svårt att styra eller hantera mina känslor.
      Har du fler barn, jobbar du med samma saker som innan och bor du kvar?
      Jag har tusen frågor till men börjar här.
      Stor kram 💖

  16. Jenny, vi är ytligt yrkesmässigt bekanta och jag har sett dina länkar via LinkedIn. Och läst. Och följt. Du har så rätt i att vi inte kan hantera sorg. Som mor till två yngre barn vet jag hur jag ska lära dem att visa glädje, ilska, tacksamhet och andra känslor men när det kommer till sorg så torkar jag deras tårar och försöker distrahera dem för att få dem glada igen. Jag tror tyvärr inte att det endast är jag som gör så. Vi har inget facit, vi vågar inte låta sorgen omfamna oss. Och därför blir vi rädda när andra befinner sig i sorg.
    Du har fått mig att tänka till. Jag ska bli bättre på att hantera sorg och lära barnen att sorg inte är farligt. Sorg är en del av livet.

    Dagens artikel är bra, rak, ärlig och känslosam. Vila i det.
    /K

    1. Tack🙏🏻
      Vad underbart att du får andra tankar kring hur ni tillsammans kan fungera och vara i sorg och stunder med tårar. Det fyller mitt hjärta och ger kraft att du fått det och tänker att oj vad stort det är att vi kan hjälpa varandra på ett så enkelt sätt som att skriva.
      Jag ser bara ett K här så jag vet inte vem du är men här kommer en kram.

Kommentera

Powered by WordPress.com. Tema: Baskerville 2 av Anders Noren.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: