Som en karikatyr av Moder Teresa. Blinkande i neon.

Jag är trött. Kroppen är tung. Hela dagen har jag lyckats välja glädje. Känna tröst i det vackra med konfirmationen och dess budskap. Men nu sipprar strimmor av cement in här och där i min kropp. Fötterna känns fastmonterade i gräset där jag sitter. Strupen är tjock och gråten nära. Jag vill fäkta bort mina demoner, öppna mina inre dörrar av glädje och skönhet men de är kättade och låsta.

Har valt att dela med mig av min sorg även i media. Känner det är viktigt att vi vågar prata om den. Göra den lika fin och förståelig som glädjen eller förälskelsen vi möter i vår vardag. Vill basunera ut, ropa ut över barrikaderna att vi alla behöver hjälpas åt att vara medmänskliga. Att det behövs civilkurage och mod hos oss alla i svåra situationer. Att vi behöver våga mötas, dela och uppmuntra varandra. Stötta och finnas.

Jag är besviken på rektorn som inte hörde av sig. Jag har förlåtit efter vårt samtal, gått vidare men har svårt att förstå resonemanget att någon annan skulle ta kontakt. Jag har haft ett väldigt fint samtal med styrelseordförande i idrottsföreningen som arrangerade resan. Här blev förklaringen så självklar att jag själv känner mig dum som inte var där och stöttade. Han var med i olyckan, han såg en död pojke det första han såg när han själv vaknade till efter smällen. Det var Gunnar. Jag tänker mig in i hans situation, hans kaos, förvirring och känsla av vanmakt. Jag vill i stället hylla hans engagemang och snabba sätt att agera på plats, något som förmodligen räddat liv. Men tyvärr inte det av dem som stod mig närmast.

Jag är trött. Nu gråter jag. Alla tankar på hur olyckan skett, all denna saknad och den här konstiga verkligheten tar kraft. Jag kommer bli kritiserad för morgondagens artikel i GT/Expressen. Ett media av neon. Men jag står för min intervju, väljer med dagens sista kraft att känna att det är rätt. Att vi måste belysa vikten av civilkurage och samtalen om sorg.

Annonser