Kan det växa bland stenar?

Kärleken min är stark. Den viker sig aldrig och bara finns där. Den finns till många med sin värme, den smittar av sig och fördubblas ju fler goda själar jag har omkring mig. Den växer och brer ut sig som en spindelväv i skira färger med skiftande nyanser och intensitet.
Den är gränslös och när jag väl börjat spinna tråden vävs vackra mönster helt unik för den kärleken är ämnad. Jag har svårt att sluta tycka om. Jag trivs bättre i att ha kärlek än ilska och besvikelse. Sätter hellre punkt i trådens nät och bygger ny väv. Försöker se och minnas det goda i det mönstret som vävts även om kärleken inte är fysiskt lika intensiv.

Men när det gäller Gunnar. Oj vad svårt. Jag vill inte sätta punkt. VILL INTE!!! Jag vill att han ska vara kvar. Vill fortsätta väva vårt nät tillsammans, se hans egna breda ut sig i olika skiftningar och färger. Vill ha intensiteten i vårt nät och känslan av att väven blir starkare.

Kan inte förstå, kan inte förhålla mig till det svåra att kärleken kommer och kärleken går. Går den verkligen någonsin? Nej för mig finns den kvar men hur kan kärleken fortsätta växa, hur kan nätet breda ut sig, bli starkare när jorden inte är bördig och kroppen är som sten? Hur ska jag väva vidare med både kärlek och goda minnen utan att nätet ramlar ihop, skrumpnar?

Ja. Idag är en dag där andetag efter andetag får lyfta mig framåt. Kanske kan tankarna skingras och kärleken bara spraka försiktigt i min inre kamin.

Annonser