Scream and shout. Loud. Högre än det.

Lyssnar på Mando Diao, sitter på altanen dricker vin och röker. Sjunger med både för högt och falskt, grannarna tror jag är knäpp. Helt rätt.
Är knäpp. Vill bara skrika. Ropa. Dansa. Försvinna. Ut i rymden.

Läser meddelanden från människor jag aldrig träffat. Som ger mig kärlek. Blir varm. Å förbannad. Fan! Det här är inte vad jag vill ha. Jag vill bara ha tillbaka allt. Precis allt.

Spelar Darkness. Spelar Queen. Följer med bort. Låter mig gungas av toner och riff, knackar hårt med foten mot altangolvet, slår än hårdare på knät. Känner rytmen och funderar på adrenalinkicken som ett framträdande en världsartist borde ha. Fucking awesome.
Det borde kunna bedöva.
Få bort den här överjävligt hårda känsla.
Av saknad, oförståelse och irritation.
Irritation är för mjukt. För mesigt. Är förbannad. Är in i helvete arg.
Fuck, fan, helvete, jävla skit.
Vill bli bedövad. Orkar inte vara bedrövad känna sorg och smärta var jag än går.
Aaauuughhh – äääuhhggghhhhh, det kryper i hela mig, vill bara bort. Byta, bryta. Eller sluta känna. Vilken uppfinning, att kunna stänga ute känslan, saknad och allt det som gör ont. Allt skav, puts, väck borta.

Ser bilder i minnenas bank. Allt från min gravida mage som jag prydde med brilliantstenar till födseln till basketmatcher och pranks. Men just nu vill jag inte. Vill inte se dem, inte ha dem nära. Nej, jag vill bara bort.
Ökar volymen. Hjälp mig. Låt det hjälpa.

Annonser