Sågad och lurad på konfekten.

Jag har sågat av mig mitt ben. Jag förblöder. Ändå lyser jag. Vill säga att jag brottas och anstränger mig hårt för att glädjen ska segra varje dag. För att min energi ska få ny laddning och att kärleken ska blomma för alla i min omgivning. Är lycklig med vår lilla valp Vader, han ger oss och kanske mig i synnerhet, tankar på annat. På att lära nytt, på att gå ut, på att gosa som med en baby och ger så mycket kärlek. Det är fantastiskt.
Och ändå. Ändå finns den där. Sorgen med sin tjocka dimma som slukar mig och sluter sig runt mig. Som blir jag förstenad. Jag ser det fina, ler men känner inte glädjen. Är trött mest hela tiden och tappar lusten för allt. Tappar mig själv. Faller. Kan hända är fallet inte lika snabbt som tidigare. Men likväl är det en tyngd som drar mig rakt ner i geggan jag inte tycker om.
Jag tar mina kognitiva verktyg till hjälp. Men ingenting, ingenting blir bättre. Lägger mig i sängen en stund, vilar. Vill sova. Sova i hundra år. Eller i alla fall så jag kan nå ljuset. Så jag kan möta Gunnars energi, kan få hans leende och varma lite spralliga blick.

Jag tror min känsla är en fördröjning av födelsedagens sorg som vi bytte mot glädje. Jo, jag tror att varje gång jag skjuter upp sorgen, hittar den vackra glädjen och går upp i den blir effekten just tung. Som får jag en kalldusch av verklighet. Som vaknar jag upp ur en dröm inte helt bekväm och inser att det är precis mitt äkta liv, bara några steg djupare ändå.
Nej, jag vill somna och möta ljuset, möta Gunnar. Ta honom med mig tillbaka. Tillbaka till oss, till Karl, mig och Vader. Aldrig släppa iväg honom igen. Bara ha honom här. Alltid, alltid.
Jag försöker tänka mer positivt nu, just nu men känner mig lurad på konfekten. På att smaken inte alls är så där söt och ljuv trots glädje, kärlek och nytt liv.

Annonser