Kanske som ett ljus på mitten.

Det ligger en pojke på månen och tittar nyfiket ner. Samtidigt lurar det en djävul bakom mitt öra.
Jag måste vara på min vakt, stanna upp inte bli för loj. Inte känna för stark vilsamhet och ro. Inte känna för mycket glädje och passion till livet för mitt i skrattet slår den till. Mitt i solskenet och det glittrande havet. Den fångar mig, djävulen. Den gäckar & lurar mig även när jag tror jag har som mest kraft och plötsligt är jag ledbruten, nedbruten, tårsprängd och skakig. Kroppen som värker av längtan. Till något jag aldrig mer kan få.

Till månen räcker inte min röst. Dit är mina armar för korta för att omfamna. Mina öron för små för att höra ända dit. Men för ögonen ser jag  syner av en ljuv varelse, en blond, glad spjuver. Som dansar du framför mig på månen. Eller är du månne här?

Det knyter sig. Jag blir spänd. Jag ser dig men du är så fjärran. Jag tror jag kan nudda dig men du tynar bort. Det växer upp ett berg inombords som är hårt och spetsigt. Som river mig i trasor. Jag vill känna lugnet, vilsamheten men jag rämnar.
Från ingenstans befinner jag mig i ett liv där djävulen och änglarna har en dragkamp. Där jag aldrig är förberedd på vem som vinner.

Kanske kommer en tid då livet blir ett mellanläge. Som ett ljus i mitten.
Kanske.

Annonser