Hemma. Sakralt och kanske kontrollerat.

De senaste dagarna har jag kämpat för att stänga ute alla känslor och tankar på Gunnar. Jag har fokuserat på vår flytt. På att hitta en vardag för Karl och mig som kan fungera. Hitta matbutiker, parkeringsplatser och caféer. Hitta bästa resvägen till och från träning, sätta upp schema för vilka dagar jag ska köra & hämta vid IP. Jag försöker lära Vader hitta nya rastplatser. Och oj vilka vackra vyer vi har fått uppleva. Ett glittrande Stockholm med Riddarfjärden i solbad, med segelregattor och vackra skepp som avfyrat salut. Vi har hittat små pittoreska gränder prydda av kullersten och böljande blomster. Små idylliska hus av rött trä och pastellfärgat sten som ligger mitt i smeten och samtidigt avskilt och privé. Vi träffar hundägare, hundar, hittar hundgårdar och flertalet grönområden som för mig varit okända.
Karl, Vader och jag boar in oss, sorterar och flyttar runt våra saker på olika platser, vi bär, vi pustar, vi trevar oss fram i att få ‘vår’ känsla i det vi numera kallar hemma.

Hemma. Jag funderar och smakar på känslan. Vilken vånda och ångest det gett mig att bryta upp och byta hem. Att bryta upp från en fungerande vardag, underbara vänner och en fantastisk natur. Och så märkligt att redan på ett par dagar är jag hemma här på söder. Jag har tänkt många gånger förut att mitt hem är där jag är. Nu tror jag att jag vet. Mitt hem är där jag är. Det är vad jag skapar det till att vara. Sorgen är störst i förlusten av den vardagliga kontakten med vänner, med mina fina grannar och alla de som finns i min omgivning. Men jag vet. Vet att de som betyder något finns kvar. Och många nya vänner väntar. Naturen. Ja den finns ju uppenbarligen här också med storslagna vyer.

Det är söndag och kyrkklockor har spelat. Det låter nästan som i en fantasivärld. Kyrkklockor mitt i stan. Här där andra ljud som polissirener, bilar, motorcyklar, glada och ibland överförfriskade människor möts i en kakafoni. Denna arla morgon har intet av detta hörts bara fågelkvitter, ljum luft och någon enstaka fotgängare som mötts av kyrkklockornas spel har anats. Hos oss är det sakralt och jag tänder ljus för Gunnar. Jag gråter stilla. Mår rysligt illa av längtan och undrar för mig själv varför just Gunnar var en av de tre.
Försöker stilla den tanken och finna ro i nuet. Jag sjunger lite och önskar Gunnar hör mina toner, om än falska.. Önskar han sätter sig på min axel, kryper in i min famn, känner min värme och låter mig bli hel.
Jag gläntar på dörren till känslorna, försöker ta emot dem pö om pö så jag inte blir knockad. Jag tänker på att jag just tänt ett av alla ljusen, inte alla samtidigt. Jag låter sinnet bemästras av det ljuset, som går det inte att ta in mer än bara det.
Det skänker mig lugn en stund och jag önskar jag har styrkan att fortsätta så genom dagen.
Dagen då jag försöker ställa dörren till känslornas värld kontrollerat på glänt.

Annonser