Det blixtrar på näthinnan.

Jag letar. Varje dag söker jag ljuset. Anstränger mig hårt för att se det vackra i nuet. Lyckas och känner mig tillfreds för en stund. För nu.
Men inte alla dagar ger mig ljus, ens när jag fokuserar på nuet min andning eller göromål. Sorgen värker och vill inte ligga inkapslad. Nej den brer ut sig, den sprutar ut läskig rök i kroppens alla kanaler. Den förgiftar mig och jag blir yr. Har svårt att koncentrera mig, tappar nycklar, glömmer var jag lägger mobilen eller glasögon. Blir arg på Karl, irriterad på Vader och ramlar ihop som i en pöl. Som en liten trasdocka som fått hicka ligger jag och snörvlar mot köksgolvet.
Jag tar mig samman lagar mat men hela tiden dyker bilder på minnen av Gunnar upp. Från alla möjliga sammanhang med Karl, familjen, basketen, fotbollen och alla våra resor.
Det är blixtklara bilder och det gör ont på näthinnan, det bränner av tårar och bildernas etsande. Det moler av värk längs hela ryggraden, ut via bröstkorgen, upp genom strupen och sipprar som rökringar i huvudet. Inte så det pangar och blixtrar men så det känns tungt.

Jag packar väskor, städar och sticker ner mot Västsverige för jobb på ‘hemmaplan’. Åker till min syster på vägen som bjuder med mig på en lyxig ridtur i skogens vackra mystik. Det blinkar, blänker, droppar, doftar. Det känns ljuvligt. Jag gråter en skvätt men skärper mig snabbt. Vet att tårarna inte hjälper och ändå är det så befriande när de rullar utför kinderna. Som att andningen hinner ikapp.
Jag fyller sinnena av naturens glans och prakt, bygger upp energi och mentalt fett. Känner mig glad mitt i allt, skrattar med syrran och busar med hundarna, gosar med hästarna och så ger jag mig av.

Längs E4 åker jag förbi en buss av mig välkänt namn. Jag blir förlamad. Inte en enda gång har jag vänt min sorg till ilska mot någon. Men nu, oj nu sprack jag. Åker av, går ut i skogen. Får panik av vetskapen. Där i bussen satt Gunnar, glad, oskyldig och fylld av längtan till skidornas fjäll. Till snön, till umgänget. Till hela upplevelsen.
Jag darrar, som ett asplöv och förstår mig inte på dessa olika reaktioner. Dessa starka krafter. Jag vill slå sönder något. Kanske tiden. Jag vill slå sönder den så vi kan resa tillbaka t 1 april. En kväll jag aldrig skulle kört min son till bussen.
Jag kvävs av bilderna som kommer upp i min fantasi. Bilder om hur allt gick till, alla ljud, all rädsla, all panik. Jag känner mig instängd och vill spotta frågor på chauffören. Vad fan hände?? Hur är det möjligt?
Jag vill skrika på honom. Sparka och slåss.
Nej, det kommer jag aldrig göra förstås men känslan. Känslan av ilska, av vanmakt och förtvivlan, den vinner just nu.

Jag sa till min mamma imorse att jag inte längre hittar orden när jag ska skriva. Jag skriver allt mer sällan och vi resonerade kring att det kanske handlar om min sorgeutveckling.
Jag har ingen aning för nu flöt orden bara ur mig som hade jag en kulspruta. Vet inte alls om jag utvecklas något faktiskt. Känns mest som snurrar jag runt, runt.
Ja, ack vad lite jag vet. Vet att jag älskar och att älska gör fruktansvärt ont när någon jag älskar försvinner. Ont. Nej det räcker inte till. Det är mycket hårdare, tuffare, djupare smärta än så.

Jag letar mig tillbaka. Letar efter ljuset. Promenerar med Vader och fylls på av kärleken han ger.
Ljuset. Du vackra. Snälla stanna.

Annonser