First we take Manhattan then Berlin

En fantastisk morgon med solsken av guld bjuder mig ut till morgonpromenad med Vader. Det blir en stunds meditation för själen och jag är närmast lycklig av denna upplevelse. Dagen följs av jobb och kundmöten i vårt showroom, det är spännande samtidigt som knutar spänner i magen. Min fina kollega Ann ger mig styrka trots att hon inte inser det själv. Vi äter en lunch ihop, jag har ramlat ihop som en tunn strimma dis men hennes samvaro ger mig något. Jag är inombords som ett asplöv, kan ramla ihop närhelst men blir stark av hennes samvaro ändå.

Min goa ‘BasketMalin’ från Kinna ringer och bjuder mig på en fika på Broms. Vi har ett härligt möte, jag är genuint glad. Glad i själen och tacksam över vår vänskap. Tacksam över att jag lärt känna denna fina tjej och hela hennes familj där mamma blivit något av en själsfrände trots att vi knappt hörs eller ses. Tänker på hennes fantastiska konstnärskap som berikar mig med sitt uttryck och gjort avtryck och intryck på både basketmatcher som Gunnars begravning.

Märkligt känns allt när jag trots en telefon som inte fungerat att tala i kan ta emot ett samtal av min fd man som ger mig info jag begrundar och till viss del håller med om. Det vi för en gångs skull håller samma tanke om vill jag försöka få oss enade kring men han väljer att vända det till något att start en strid om. Faktum är här. Att vi aldrig kommer enas och att livet inte är lätt även när man jobbar för att se ljuset. Att ljuset slocknar även när man önskar annorlunda.

Karl är villrådig och jag ska vara stark. Hjälpa honom hitta sin väg. Den som är rätt för honom. Inte den jag anser rätt eller den pappa önskar. En uppgift jag vill lösa här och nu men som
är. Ja, är för stor.
Vader fyller fyra månader idag och människor av olika slag pockar på min uppmärksamhet. Precis när skriker jag att nu vill jag ha egen tid. Egen tid. Ja det är en magnet. Alla vill umgås när jag behöver rum för mig själv.
Det dallrar i benen och själen vibrerar. Knappt kan jag hålla ihop mig men vet. Vet att imorgon är en ny dag och att en kollaps inte föder mer energi.
Jag väljer istället bort att svara journalister som ringer. Konstigt, just idag har det ringt tre. Min älskling vill höras och jag bryter helt ihop. Neeej, låt mig bara vara en stund!!!
Jag vill krypa in i en grotta, sitta still. Kanske vagga mig själv i en skön mossa eller på en fårskinnsfäll men istället firar vi Vader med lite bubbel. Karl och jag försöker se ljuset och letar efter positiva upplevelser i Stockholm för att inte längta till Kinna allt för hårt.
Jag hämtar ett paket signerat Topline och min julklapp från 2016 där jag valt snyggaste vinglasen från Orrefors i mitt julklappskort. Känns skönt att bryta tankarna och få en present mitt i allt! Älskar julklappskortet och mina fina nya vinglas!!
Jag väljer att även öppna den present från finaste Cathy jag fick häromdagen. Tårarna väller över när jag läser hennes rader: ‘As long as there is light there is hope’
Jag tänder hennes ljus och tänker: Gunnar first we took Manhattan now Berlin.

 

 

Annonser