Energi, kom till mig. Kom!

Får inte ihop det. Livet sviker mig.
Energin tar slut hur jag än fyller på. Jag har tappat det. Tappat greppet. Tappat gnistan. Solhälsningen, meditation, promenader, nyttig mat och Fitline. Jag ser det vackra, ser solen ser vattnets gnistor, jag ler men nej ingenting hjälper.
Jag vill inte neråt, vill inte känna klumpen i magen. Vill inte vara ledsen och låg.
Men hela mitt väsen skriker att något är helt fel.  Det känns som varje cell kollapsar, som har de gjort tusen pushups och inte orkar en endaste till utan paus. Jag vill ge dem paus och ny energi men hittar inte stopknappen.
Hittar inte kontakten till Gunnar, har inte gjort det på ett tag men ser honom i pojkar överallt.
Jag blir stum när det händer, när de går förbi mig. Det är som visste de att Gunnar är borta, som gäckar de mig medan jag försöker låtsas som ingenting. Jag låtsas att det är en illusion allt för liten att bejaka.

Kanske är min önskan till det normala för stor. Kanske har jag för bråttom. Jag brukar ha det, låter saker gå fort så jag kan komma vidare och se resultat. Min vinnarskalle är duktig på att ta mig till målet med både fart och styrka. Men nu. Nu är det som bortblåst. Hittar inte.
Hittar inte mina rätta val. Hittar inte. Vill inreda och göra ordning lägenheten men energin är slut. Lådor och påsar står fortfarande huller om buller. Jag hittar inte våra saker. Behöver strukturera men kroppen lyder inte. Önskar sova om natten men kan inte sova. Hjärtat bultar för hårt och det drar som en snara runt halsen, det är svårt att vare sig se eller andas.
Jag vill få Karl att förstå betydelsen av sina val och att ibland är erfarenhet något man kan ta lärdom av istället för att gå helt sin egen väg. Jag vill att han ska byta skola och ta det varligt med sig själv, låta sig få tid med en ny klass och studier. Vill stötta honom i sin kreativitet och sin fotboll, få honom att blomma och på riktigt gå sin egen väg. Leva sin dröm men vad jag än säger blir det fel. Jag hittar inte. Hittar inte orden. Hittar inte energin. Hittar ingenting.

Jag jobbar långt ifrån fulltid men tar i från tårna för att komma igång. Startar projekt och vill vara som vanliga Jenny med sitt go, sin kreativitet och känsla för kundens behov, sitt sätt att hitta lösningar som ger mervärden.
Det fungerar långsamt. Jag tappar ord och hittar inte rätt. Jag känner mig fladdrig och inte alls självklar. Försovit mig till ett måndagsmöte, kommer i tid till nästa men då har gänget bytt tid och är klara, till nästa möte byter de tid igen utan förvarning och kvar blir jag utan att vara med. Det är normalt att möten ändras, att tider flyttas. Men för mig är känslan att plötsligt stå ensam, att stå utanför.

Stockholm. En fantastisk stad med vacker prakt men länge sedan mitt hem och just nu hittar jag inte. Kanske är det månne Kinna som hägrar ialla fall? Jag ser mig själv utifrån men hittar inte tillbaka till mina vanliga tankar. Till mitt vanliga jag. Till mitt liv.

Jag blir så oändligt trött. Trött på livet. Trött på Jenny och mest trött på att inte hitta. Energi, kom till mig. Kom!

 

Annonser