Jag har tappat det.

Jag sitter i kyrkan, den vackra Maria Magdalena Kyrka här på söder. Det är gudstjänst och jag känner mig manad att sätta mig en stund. Inte bara tända ljus som var tanken på vägen hit. Prästen talar om vikten av familjen, dess sammanhållning och kärlek. Precis då brister det. Jag tappar det. Jag gråter, nästan skriker och tappar andan. Jag är som i trans. Tårarna rullar inte de fullkomligt sprutar, snoret grötar ut sig på kinderna och ömsom droppar ner på golvet.

Jag har tappat allt. Kontrollen och stopknappen är borta. Jag ser bara Gunnar, klarar inte av livet längre.
Orkar inte. Har haft de värsta veckorna av sorg och kramp i mitt liv med panikångestattacker blandade med feber och fullkomlig förvirring. Ett blåmärke, som plötsligt utan anledning dök upp under mitt ena öga, säger något om mitt mående.
Jag vill vara glad, jag vill se ljuset och gör det stundvis. Är lycklig över den förmågan men nu, just nu är det fullkomlig smärta. Det river, bankar, drar och skriker i hela mig. Nästan som går jag sönder.
Ja, den starka, glada och positiva Jenny är för stunden långt, långt bort. Hon letar i himlen, letar efter ljus. Letar efter Gunnar och kan inte förstå.
Nej jag förstår inte.

9 thoughts on “Jag har tappat det.

Add yours

  1. Åh, fina Jenny! Kanske det är så att för att ha styrkan att glädjas stundtals och klara av att leva ditt liv så måste du få ”tappa det” emellanåt.
    Hoppas du haft lite glädje av att killarna har varit på besök i helgen, hörde att de åker ner med dig imorgon. Tack❤️

  2. Kära lilla Glada Tokiga Jenny…
    Du måste bara tappa det…
    Kyrkan är en bra plats att tappa det på…
    Vi tänker goda tankar åt ditt håll
    UB&Anders❤️

  3. Jenny, jag delar din sorg. Förstår att det inte går att se framåt i den situation du befinner dig i. Hoppas att du kan hitta en strimma ljus, ett halmstrå, vad som helst. Hör av dig om du är nere igen, så tar vi en fika och snackar. Många kramar Peter

  4. Åh kära du. När jag läser dina ord, så känner jag igen mig. Precis där jag emellanåt befinner mig. Paniken i kroppen, sökandet efter det som var förut. Mitt barn som inte längre finns hos mig. Ibland kippar man efter andan, ibland vill man bara sluta att andas. För att det ska gå över.
    Kramiz till dej

  5. Jag tänker så mycket på dig, men du vet inte att jag finns. Vill säga så mycket men allt känns omöjligt. Vill säga att man får tappa det, man får bara vilja vila, att sju månader inte är en lång tid i sorg och att bara för att du känner dig svag så tar det aldrig ifrån dig att du varit stark och känt dig glad.

    Det finns en blogg jag läst i flera år. Den är uppdelad i olika kategorier och beroende på vilken fas i livet jag befinner mig väljer jag något ur arkivet. Han har ett vaket sätt att se på saker, oftast mycket logiskt men ändå känns det nytt. Tänkte på dig när jag läste hans senaste artikel och han är inne på det du själv säger om sorgeprocessen. Du är på väg framåt.
    https://markmanson.net/how-to-grow-from-your-pain

Kommentera

Powered by WordPress.com.

Up ↑

%d bloggare gillar detta: