Jag har tappat det.

Jag sitter i kyrkan, den vackra Maria Magdalena Kyrka här på söder. Det är gudstjänst och jag känner mig manad att sätta mig en stund. Inte bara tända ljus som var tanken på vägen hit. Prästen talar om vikten av familjen, dess sammanhållning och kärlek. Precis då brister det. Jag tappar det. Jag gråter, nästan skriker och tappar andan. Jag är som i trans. Tårarna rullar inte de fullkomligt sprutar, snoret grötar ut sig på kinderna och ömsom droppar ner på golvet.

Jag har tappat allt. Kontrollen och stopknappen är borta. Jag ser bara Gunnar, klarar inte av livet längre.
Orkar inte. Har haft de värsta veckorna av sorg och kramp i mitt liv med panikångestattacker blandade med feber och fullkomlig förvirring. Ett blåmärke, som plötsligt utan anledning dök upp under mitt ena öga, säger något om mitt mående.
Jag vill vara glad, jag vill se ljuset och gör det stundvis. Är lycklig över den förmågan men nu, just nu är det fullkomlig smärta. Det river, bankar, drar och skriker i hela mig. Nästan som går jag sönder.
Ja, den starka, glada och positiva Jenny är för stunden långt, långt bort. Hon letar i himlen, letar efter ljus. Letar efter Gunnar och kan inte förstå.
Nej jag förstår inte.

Annonser