I spåren av Karlavagnen…

Igår blev jag uppringd av Pernilla Arvidsson i P4’s radioprogram Karlavagnen. Hon undrade om jag kunde tänka mig att delta i hennes program om död & sorg. Hennes engagemang i frågan och genuina intresse för hur det faktiskt är i sorg gav mig nyfikenhet och lust att delta. Det är lite som terapi för mig att tala om det och jag upplever det så viktigt att vi samtalar om död & sorg öppet. Här nedan finns en länk till programmet för dig som vill lyssna. För mig gav samtalet tankarna en rejäl skjuts och här är några spår av dem.                                                  Ett stort varmt tack Pernilla 🙏🏻
Hur mår du?
Vad frågan innebär är så olika, så olika. En oskyldig & välmenad fråga som kan ge upphov till så många olika känslor och svar.
Sedan Gunnar gått bort har det mestadels gett mig prestationsångest. Att jag behöver försöka hålla ihop och förklara hur jag mår och varför jag mår Varför jag är trött, har huvudvärk, eller inte sover bra. Hur jag känner och hur känslorna upplevs.
Ja, emellanåt känner jag mig som gör jag något otillåtet när jag inte svarar
”Bra” på frågan. Även om jag försöker välja bort svaret kommer följdfrågor och jag blir som inmålad i ett hörn. Ett hörn som kräver svar. Hur mår jag?

Det har gått sju månader sedan Gunnar dog. Lång tid kan tyckas. Borde jag inte vara mer glad då? Jag var ju så mycket gladare i somras. ”Hitta ljuset och stanna där” är flitiga uppmaningar från omgivningen. Från människor som vill mig väl, som önskar att jag ska må bra. ”Borde du inte åka på utlandssemester för att få lite paus & andrum, så du får nya perspektiv” är andra goda råd.
Jag vet att de som ger mig råd, som uppmanar mig vill mig väl. Men ändå önskar jag så hett andra formuleringar, andra uttryckssätt som får mig att känna mig förstådd. Ja, som visar att jag duger som jag är mitt i detta. Att jag faktiskt gör ett jobb. Ett jobb som kanske inte visar er resultat nu men som ger det med tiden.
Ja, tänk vad skönt om jag istället blev mottagen med att inte behöva förklara min smärta och att den nog ska gå över en dag. Att slippa säga ”jag är på väg framåt – jag lovar”

I grunden är jag en människa med positiv livssyn, som vet att jag klarar allt jag vill. Som talar om för min omgivning att de kan allt om de önskar. Jag hittar sarkasm, ironi och glädje i det mesta. Jag är driven, har höga ambitioner och stark vinnarskalle. Nu när jag behöver det motsatta känner jag mig motarbetad. Som gör jag ständigt fel när jag inte uttrycker glädje eller styrka. Måhända är min omgivning så ovan att se mig så här att det skrämmer dem. Måhända talar vi för lite i samhället vad som händer när vi sörjer. Jag googlar själv för att hitta någon manual om jag är på rätt spår eller ej. Den finns inte men tips & ‘manualer’ på hur man hittar glädje finns det ganska mycket skrivet om.
För mig handlar det noll om viljan att komma tillbaka, nej det handlar om förmågan och energin. Jag skulle tro att de flesta som sörjer behöver en sträcka av tid där man får slicka sina sår precis som katten. Till slut säger kroppen att nu är det nog.
Ett recept till anhöriga skulle i min värld vara att sätta på sig det största örat. Ställa frågor som kan underlätta men främst lyssna. Lyssna, lyssna och bekräfta att allt är okej. Trösta, kramas och berätta om egen sorg, ja då har vi plötsligt en gemensam bas. Det är märkligt för just samtalet skapar förtröstan och tillit. Tillsammans med en kram i rätt stund kan det förlösa gråten och flera gånger har jag märkt att just detsamma ger ro. Kramen, värmen av kroppsberöring & ett gott samtal är en stark medicin. Med biverkan att det skapar lust till skratt. Ja, det öppnar upp för svart humor och ljusglimtar. Jag älskar dessa biverkningar!

Nåväl, det är långt ifrån alla gånger jag vill ha en kram, jag kan fullt förstå att det är svårt för omgivningen att veta när det behövs. Men den som lyssnar in vet.
Under några veckor har jag haft panikångest och feberfrossa som inslag i min vardag. Jag har haft ett enormt behov av egen tid. Att få göra saker i min takt, på mitt sätt där jag har kommandot & taktpinnen. En tid för vila och återhämtning. Sorgen är svår att beskriva men tro mig den tar mycket, mycket energi.
Kanske är det så att när någon plötsligt rycks ur vårt liv har vi hamnat i ett stadie som vi inte kan kontrollera eller påverka. Vi står bakbundna och kan ingenting göra för att förändra situationen. Den känslan av vanmakt är fruktansvärd. Att behöva acceptera att någon du älskar aldrig mer kommer tillbaka. Att acceptera att du nu inte är den som styr.
För mig har därför kontroll blivit en viktig ingrediens i vardagen. Jag behöver veta vad som ska hända, hur saker ska genomföras. Jag behöver bestämma själv när de ska göras och oförberedda händelser är väldigt tunga. Jag vill ha det på mitt sätt och enligt mina värderingar. Annars kan det vara. Det ger mig lugn och ett andrum. Här, i det jag kan kontrollera, kan jag på något sätt också finna ro.
För de som inte har lyssnat in eller visat respekt för min önskan om paus & kontroll har det inneburit att jag plockat bort dem ur mitt liv. Jag har så att säga gjort slut.
Valt bort. Ja, hårt kan tyckas. Som svart eller vitt och inget däremellan. Hårt ja men för mig här och nu helt nödvändigt.
Vi återhämtar oss efter en skada, efter en period av hårt jobb, ja tom efter ett skrattanfall. Vi återhämtar oss efter goda upplevelser trots att de fyller oss med energi. Ja allt som ofta har vi behov av återhämtning. Sorgen behöver detsamma. Tid, tid, tid.
Jag tror jag vill kalla mitt jobb tillbaka, till ett nytt sätt att leva, för att jag vilar.

Ja, Nu! Nu precis i skrivande stund kom jag på mitt nya svar till ”Hur mår du?”
– jag vilar.

 

Länk till Karlavagnens program: http://t.sr.se/2h0pobm

 

Annonser