Jag ska kalla det touch down.

Sitter på tåget på väg till Kinna. På väg hem. Jag försöker smälta det faktum att Kinna blir hem igen. Jag har inte haft förmågan att se ljuset på ett tag. Jag längtar hårt efter Karl och det har varit min gnista. Trots längtan känns ett steg tillbaka trögt. Min vinnarskalle vill framåt.
Försöker lyssna på två goda personer som senast idag påtalat att även exempelvis fotbollsproffs såväl som proffesionella musiker kommer hem, gör en touch down, hämtar kraft och tränar sig starka innan de går vidare till nästa steg. Jag ska försöka förlita mig till det, tänker att det kanske kan kännas som samhörighet & förtröstan under vägens gång. Att vi är fler som bygger oss starka.
Det jag har svårare att förlika mig med är hur jag ska finansiera min väg tillbaka när Försäkringskassan avslår sjukpenning. Min dag började med post från denna myndighet som inte ser mitt behov av stöd. Tungt och ledsamt och för tuff uppgift för mig att lösa själv just nu.
Här. Nu. Nu vill jag verkligen be om hjälp! Jag vet att fler hjärnor är så mycket starkare än min ensam. Jag är övertygad om att någon bär på en bra idé till hur jag ska finansiera min läkeprocess, och då menar jag inte allmosor eller dylikt.

Att helas tar tid. Olika lång för olika människor men något som hjälper mig är möten med människor som förmedlar kraft och energi. Kanske genom ett samtal, kanske bara med en blick. Nyss träffade jag på tåget Isabelle, fem månader. Hennes ljuvliga skratt, hennes dreglande, hennes gnistrande blick och rödrosiga kinder gav min själ något av tröst. Ja hon fyllde mig på något sätt. Såäven min älskade mormor som fyllde 100år häromdagen.
Hon är en fantastisk förebild och inspirationskälla. Hon har överlevt två barn som i vuxen ålder gått bort före henne. Hon vet. Hon vet hur det känns, vilken smärta och skärseld det är just nu. Det känns skönt att ha henne med på min resa. Som en ängel som viskar till mig att jag kommer gå vidare. Att det går. Hon har alltid visat att hur ont man än har finns en sköld som vapen. Min vapendragare är Jenny (helst uttalat som djenny) som när jag satt på mig ‘ansiktet’ och mina ‘High heels’ är oövervinnelig. Om så för en kort stund är jag då proffset på att umgås, hitta samtalsämnen och känna glädje. Precis där & då.
I tisdags var en sådan stund när vi firade mormor. Jag är stolt att jag orkade, att jag njöt och att livet då log mot mig.

Nu börjar nästa etapp i min väg tillbaka, precis så känns det. En ny era och den ska jag besegra med vila, kärlek, glädje, fysisk träning och inte minst med min ‘vapendragare’.

Jag ska tänka att jag gör en ‘touch down’.
Försiktigt, försiktigt. Steg för steg.

 

 

Annonser