Snön faller och äntligen är vintern med all sin skönhet, gnistrande skrud och mjukt dova ljud här.
Helgen har bjudit mycket. Stora känslor har ångat ut och inte bara pyst lite milt utan exploderat på olika sätt. Det har tagit sig i uttryck rent fysiskt med ryggskott som fullkomligt exploderade i söndags. Pang och armarna blev livlösa och benen som klister. Men även tårar har briserat och likt jättevågor störtat längs kinderna. Sorgen och längtan. Den är hård och envis, jag tycker inte den tar hänsyn utan bara bullrar på, avbryter och tar för sig. Att den kan ta sig sådana proportioner och uttryck är remarkabelt. Samtidigt känner jag vördnad över denna fantastiska kropp vi människor besitter, så många finesser den har att visa och lära oss.

Annonser