Som kryper han in i mig. Tack for ever Emma & Oliver.

När julafton börjat närma sig vickning steg ljudvolymen, Karl gestaltade DJ och spelade sina egna produktioner av House, känslan i luften var exalterande, skön och fri. Som gästade oss vingar av lätta slag med änglars väsen och mjuka andetag. Glädje och färg av purpur i sinnet låg i rummet bland pingis, läsning av lyxiga inredningsmagasin, matlagning och tända ljus. Vinden stegrade, det blåste genom huset, mörkret hade lagt sig och var det månne spänning som låg på lur? Hela dagen var annorlunda, morgonjogg, häng på altanen, julbrunch på The Boathouse med blomster, festlig stämning, bikinis blandat med fashionistas och bröllop, sandfotboll och snorkling.

imageHär, just vid vickningen i det regnbågsfärgade sinnet klev en änglalik känsla in i mig, en känsla av frihet, som släpptes en fördämning och lyckoruset spred sig som ett explosion genom alla celler. Kanske klev Gunnars själ in i mig just då, kanske var han i rummet, kanske satte han sig på min axel, nära min nacke. Som kryper han in i mig. Det är. Ja, det är den största av lyckokänslor jag upplevt i mitt nya liv. Som startar en ny era. Ett nytt liv, ett nytt kapitel. En frihet breder ut sig i mig och jag känner överflöd av kärlek och oerhörd stolthet. Stolthet över Karl. Ser att han är en fantastisk kille som tar steg för steg framåt. Framåt med kraft, kreativitet, glädje och stark kärlek till sin omgivning. Ser hans omsorg och äkta glädje i att leka med Emmas barn, med att tala med Oliver om fotboll, om livet om ingenting och om allt. Det är som vaknar jag ur en dimma. Jag känner en stolthet så stark att hela mitt inre vrids om, jag vill krama Karl hårt, pussa honom som när han var ett litet barn, vagga honom i famnen och få honom att förstå att han är det bästa som finns. Jag känner mig ett med Gunnar och att han säger till mig att se Karl. Och jag ser honom.

I förrgår fick jag en hälsning av Malin på Facebook att Gunnar för alltid finns på min axel, alltid finns med mig. Visst har några säkert talat om det för mig förut men nej det har han inte. Nej han har inte funnits nära. Han är fortfarande fjärran men ändå kom han till mig igår. Just igår kom han till mig, just nu var Malins hälsning rätt. Tiden var mogen, hjärtat och sinnet öppet. Kanske kunde jag släppa, släppa taget om min rädsla att han aldrig kommer tillbaka. Släppa min längtan att jag aldrig får träffa honom. Nej längtan kommer aldrig försvinna men nu ska jag våga se honom nära, våga tala med honom som är han här. Våga låta honom se min kärlek och stolthet över Karl. Se min kärlek. Låta honom vara delaktig, vara nära, vara här.

imageFör allt detta vill jag tacka Emma och Oliver. Jag försöker men hittar inte orden. Allt fastnar och det kommer ut fel. Jag tror de vet. Jag tror de förstår. Jag hoppas de märker. Att den här resan är större än bara en resa, än ett besök. Den här resan är själslig. Är utveckling och förlåtande. Är djup, är kärlek. Är insikt och förändring. Jag önskar jag kunde måla, önskar jag kunde skapa toner som visar min tacksamhet och innerlighet som för alltid finns kvar. Av detta har jag intet men kanske de förstår, kanske tar de med sig min resa för livet. Som den finaste av gåvor till sitt hjärta.

Månne vi födas på nytt under livets gång. Jag känner mig nyförlöst, känner mig stark och samtidigt fylld av osäkerhet. Var tar mig mina steg nu och vilka muskler ska jag bygga starkare? Hur gör man ens som nyfödd när det inte finns någon att dia ifrån?

Jag ska låta Sydneyresan hjälpa mig hitta vägen. Jag vet att den finns, att den kommer till mig. Jag känner det och känner så oändligt mycket mer. Tack vackraste av själar mina Emma och Oliver. Tack

Annonser