Från klackarna i taket till helvetets hål.

De sista veckorna har nästan löjligt lyft mig framåt. Fylld av nyfikenhet, glädje, energi och beslutsamhet har jag känt mig okrossbar.
Inte en textrad har kommit ur mitt inre och ändå är det så mycket jag vill berätta. Så mycket glädje mitt i all sorg och så många lyckoruspoäng insamlade.

Kanske är det när jag är låg som texten lättare flödar, kanske är det just nu jag behöver riva ur skiten som mest. Det blöder. Blöder, skaver, skriker och geggar i hela mig. Jag har haft spännande möten med fina personer i veckan. Det har gett mig nya tankar, mer energi och ändå nu när jag sitter på en buss mot Göteborg. Nu bara brister allt. Jag överhör ett samtal om en chaufför som kört bussen. De skrattar om säkerhetsbälten och groggar. Mina tankar går överstyr. Jag mår illa. Jag vill spy. Jag gråter hårt inombords och tårarna bränner under ögonlocken.
Jag orkar inte.

Jag kan inte se. Jag ser. Ser bara Gunnar, Karl och mig som skrattar, busar, bråkar, äter och är. Nej jag har det inte. Jag har inte livet. Ändå har jag det. Klart har jag livet. Nu rinner det över, det går inte att behärska. Det rinner och jag snörvlar, folk omkring tror jag är knäpp.

Annonser