Skavande smärta i mjuk mossa.

Jag undrar ibland vad det är som får vår drivkraft att ta oss framåt.
De flesta av dagar skriver jag av mig när jag är låg, när värken är outhärdlig och kroppen i ett läge som dagar när jag mår fint är svårt att förklara. En djupt oskön känsla av smärta, blödande sår, floder av svärta och gegga som förstelnar min kropp och inte minst trycker mina tankar i ett hål, som om kommer min sorg dräpa mig. Då. Då vill jag fly världen.

Idag började det så. Svårt tungt. Som bäcksvart lava trängde sig saknaden på, oron låg runt pannbenet och viskade att Gunnar har det svårt, att jag måste hjälpa honom. Vanmakten att veta att jag inte kan göra något. Rädslan över att han är ensam. Med gråten bultandes i bröstet och  andan i halsen mötte jag min fina granne på parkeringen. Hennes tårar föll när vi talade, hon grät över Gunnar och kanske än mer över att själv ha mist många närstående på kort tid. Som i ett vingslag stod jag som en tröstande Jenny. Den Jenny med kraft att omfamna, lyssna och förstå hennes sorg. Densamma Jenny som samtidigt precis där och då ville lämna allt. Den Jenny som när hon satte sig i bilen inte trodde hon skulle orka möta en enda människa men som ändå fick kraft att åka till jobbet.

Jag bestämde mig på vägen att vi behövde sötma till kaffet och köpte bullar. Jag bestämde mig för att be mina kollegor om pepp och samtal som kunde bryta mina tankar.
Mina kollegor. Jag tror inte jag någonsin kommer kunna förklara hur fina de är. De får mig att må bra. Att släppa taget om tankar och hemska känslor. De peppar mig och lyfter mig till att bli den Jenny jag själv känner igen. Den Jenny jag tycker om som får vara liten men som kan växa med andras hjälp.
Mitt recept är sonika att be om hjälp när det är som jobbigast. Frågan kvarstår. Var kommer den ifrån denna drivkraft? Denna kraft som får mig att be om hjälp, denna kraft som  tog mig till jobbet.

Det mest spännande med frågeställningen är mötet jag bävat för i eftermiddags. Ett möte tillsammans med de andra omkomna barnens föräldrar och kommunen om en minnessten för våra tre vackra änglar. Jag ville inte gå dit. Mina fötter ville inte ta stegen. Ändå sprintade mina ben mig dit och ja. Ja, det blev ett fint möte som lät våra känslor landa i mjuk mossa. Som tillät mina tankar flöda som skulle jag fått kraft av en superhjälte. Ett möte jag känner kommer generera ett skönt stöd och ge oss fina minnen.
Ja var kommer den ifrån, kraften att låta benen vinna över fötterna?
Jag vet inte säkert men är tacksam att ljuset besegrade helvetet idag. Ljuset. Som får mitt hjärta varmt och samlar lyckoruspoäng.

Tack kraften och tack ljuset och tack alla ni som hjälper mig att finna stigen. Tack🙏🏻

 

Annonser