Du där! VISA DIG.

Döden.
Döden, döden och sorgen.
Den som kan äta upp dig om du inte passar dig.

Jag väljer att skriva för att inte bli uppäten. För att jag behöver din hjälp. För att jag själv behöver förstå. Kanske mest av allt för att jag inte vill vara ensam. Ensam med denna tyngd av smärta och labyrinter av oro, oförståelse och mörker.

Jag vill dela, dela och visa livet.
En del av livet där inte allt känns vackert och poserande som den skönt glättiga ytan på Facebook eller andra sociala medier.

Jag behöver din hjälp men hur kan du hjälpa?
Min förhoppning är att du läser, funderar och kanske agerar som känner du mig när du ser mig. Eller visar din kärlek till någon i din omgivning som är i sorg. Jag önskar du ger den personen en kram, en extra klapp på axeln, bakar en kaka och går hem till denne. Hänger kakan på dörren eller klingar på. Det viktiga är inte vad du gör utan att du gör. Bemöt sorgen som du bemöter glädjen, skäms inte över tårar och skräms inte av mörkret. Personen behöver dig mer än du anar.

Min förra vecka var tung. Den var långt djup och svår att jag hellre ville till en annan dimension. Min kropp smärtade hårt sedan en dryg vecka och tillsammans med min sorg var ”Vilket jävla liv, vilken nytta gör jag här?” tankar som cirkulerade hårdast mot mitt pannben. Trots min starka kärlek till min allra högst levande son Karl förstår jag de som väljer den andra sidan.

Förstår hängivelsen till uppgivenheten. Hängivelsen till ett delirium där man dras allt längre mot likgiltighet som vore det paradisets mecka. Det är mig lätt att förstå de som ger efter för denna känsla, denna hängivelse och hade jag inte människor i min omgivning som pockade på min uppmärksamhet på olika sätt kan hända jag hade valt den. Det är inte alltid mina närmsta som får mig till ett uppvaknande, nej! Nej, den här gången var det kvinnan på bageriet som gav mig en varm, god kram. Som skrattade och talade om allt möjligt. Hennes närvaro, hennes gnistrade ögon, hennes energi gav mig ett hopp mitt i all likgiltighet. Mina vänner, Pernilla, Anja och Sara Ö är andra som tvingade mig att stanna kvar då de kom på besök fast jag helst hade sluppit. I mitt undermedvetna gnagde även mina kollegor. Vetskapen om deras glädje, sköna häng och våra gemensamma mål hjälpte mig att släppa taget om hängivelsen. När såväl allt börjat lätta kom kärleken och stoltheten över Karl med kraft likt inget annat. Ja, då kunde den ta plats och låta mig blomma ut helt.

Kanske måste vi alla dela för att få livet att kännas värdefullt. Dela tankar, dela känslor, dela glädje och dela skit. För mig är det en avgörande faktor i att kunna gå vidare och kanske. Kanske, ger mina ord dig en tanke kring hur du kan dela för att må bra. Kanske bidrar det till att någon i din närhet stannar kvar.

Den dagen du delar. Den dagen du visar dig vet jag, du är inte ensam. Jag är inte ensam. Tillsammans, om än inte alltid ihop, bidrar vi till något större.

#Livet

Annonser