När jag möter upp på flygplatsen.

Så bryts allt. En aura och stark karisma kommer emot mig. En varm, vacker själ av konstnärsslag, med anletsdrag av en ung man, med glittrande ögon och en självklarhet, får omgivningen att blekna.
Min själ får liv. Min kraft vaknar, slänger undan allt vacklande, alla spröda tankar och uppgivenhet.

Ja, kraften tar plats och visar varken hänsyn eller respekt för den lilla, ömkliga och sårbara jag. Jag blir stark, stolt känner ömhet och kärlek som bubblar över. Det bubblar och fullkomligt väller ut i kroppen och jag hoppas innerligt att jag läcker. Jag vill läcka av denna underbara känsla, jag önskar jag smittar ner alla vi möter av denna okrossbara, fantastiska och denna så genuina, moderliga kärlek.
Plötsligt vet jag. Att min kärlek till mina söner är störst av allt. Jag vet. Att kärleken som jag både ger till och får av Karl här på jorden, den bär mig. Precis överallt.
Jag är. Jag duger. Jag finns.

Annonser