Är det värt det?

Idag har jag blivit nerringd av media. Haverikommissionen har kommit med sin rapport om vad som faktiskt varit orsaken till bussolyckan. Den som tagit ifrån mig en stor del av min själ. Ja, efter övervägande valde jag att ställa upp. Det är ju hela anledningen till att jag bloggar. Att jag krampaktigt försöker ta mig igenom mina dagar med ljus och lyckoruspoäng. Det är även mitt sätt att få andra till hjälp i sin sorgeprocess. Att när vi talar öppet om sorgen och döden göra det lättare för både sörjande såväl som omgivningen. För hur många vet egentligen hur man ska bära sig åt under sorg?

För mig har livet förändrats och förlorat mycket av sin innebörd. Jag lever för min äldsta son men dagar när sorgen tar över är det svårt att se mening alls.

Nu har jag deltagit under flera intervjuer under eftermiddagen. Jag gör det som ett led i att ändra samhällets syn på detta tabu belagda ämne. Nu är jag slut på energi, fylld av sorg och har satt på pyamas för att snart lägga mig för natten. Stilla undrar jag, är det värt det?

Är det värt att kämpa mot detta tabubelagda ämne när det tar min kraft? Jag var ju stark idag.

Jag har inte svaret än. Kanske kan det förändra något för framtiden och att vi sörjande inte behöver känna oss som någon man helst vill undvika. Någon som är annorlunda eller som vore vi smittade av pesten.

Ja, jag hoppas det är värt min kraft och att jag får ny imorgon. Nu är det natti så här snart kl. 18. (Rena natt-timman… 😝)

 

Annonser