Idag har jag blivit nerringd av media. Haverikommissionen har kommit med sin rapport om vad som faktiskt varit orsaken till bussolyckan. Den som tagit ifrån mig en stor del av min själ. Ja, efter övervägande valde jag att ställa upp. Det är ju hela anledningen till att jag bloggar. Att jag krampaktigt försöker ta mig igenom mina dagar med ljus och lyckoruspoäng. Det är även mitt sätt att få andra till hjälp i sin sorgeprocess. Att när vi talar öppet om sorgen och döden göra det lättare för både sörjande såväl som omgivningen. För hur många vet egentligen hur man ska bära sig åt under sorg?
För mig har livet förändrats och förlorat mycket av sin innebörd. Jag lever för min äldsta son men dagar när sorgen tar över är det svårt att se mening alls.
Nu har jag deltagit under flera intervjuer under eftermiddagen. Jag gör det som ett led i att ändra samhällets syn på detta tabu belagda ämne. Nu är jag slut på energi, fylld av sorg och har satt på pyamas för att snart lägga mig för natten. Stilla undrar jag, är det värt det?
Är det värt att kämpa mot detta tabubelagda ämne när det tar min kraft? Jag var ju stark idag.
Jag har inte svaret än. Kanske kan det förändra något för framtiden och att vi sörjande inte behöver känna oss som någon man helst vill undvika. Någon som är annorlunda eller som vore vi smittade av pesten.
Ja, jag hoppas det är värt min kraft och att jag får ny imorgon. Nu är det natti så här snart kl. 18. (Rena natt-timman… 😝)
RSS – inlägg
Jag läser alla dina inlägg och finner en form av tröst i det då jag också förlorade ett barn förra året. Jag tror att det ärviktigt att hitta sitt sätt att bearbeta och försöka finna de små sakerna i vardagen som kan ge lite energi. Tack för att du delar med dig, varma kramar 💕
Ja, det är värt det, och vi hör dig!
Jenny, jag läser din blog och lider med dig, även om jag förstas inte verkligen kan föreställa mig hur du mar. Kampen du genomgar varje dag. Jag tänker sa ofta pa dig och beundrar ditt mod att dela med dig, att vaga sta upp och säga att du är förtvivlad, att du inte “gömmer” dig. Dina ord hörs, av oss som har turen och lyckan att inte ha förlorat ett barn, och säkert ocksa av manga som delar din sorg. Det är värt det, fortsätt skriva, fortsätt prata om det du gar igenom. Och till ditt nästa inlägg vill jag bara säga: du far vara arg, du far känna hat – för du vet att det inte ger dig din Gunnar tillbaka, men du är ocksa “bara” en människa och en förälder som förlorat ett barn. Manga kramar fran Wien!
💕
Tankar och styrkekramar från mig.
Anneli Werdin ”norrgården”
Jag hörde dig i radion den där första dagen intervjun i P4 sändes, för att den stod på. Kommer nästan inte ihåg var jag var (var var jag, varför var P4 på, jag som mest lyssnar på P1??), men jag hörde dig. Vad jag tänkte då och tänker nu, är att du faktiskt genom det du gör, är med och bryter det här tabut. För även i radion, så uttrycktes det på ett sätt som kopplade dig på ett så närvarande sätt till Gunnar. Han nämndes vid namn. NI blev båda synliga för mina och andra lyssnares ögon. Man kunde fatta att bandet fortfarande finns. Det var inte “mamma till en elev som avled” (läs: anonym), utan du var mamma till en tydlig person. Det är fruktansvärt. Men det var stort. Det kändes. Allt kändes.<3
Och nu vill jag skicka en massa kramar