Nej! Plötsligt har mitt fokus ändrats och jag känner ingen empati. Inget medlidande. Bara förakt.

För i helvete!
Jag är förbannad på bussbolaget men nu är min tändning fullt på och jag skulle vilja tala med busschauffören personligen.

Jag sover. Vaknar. Vrider mig. Svettas. Försöker somna om.
Hittar inte. Allt kommer över mig, som är det en motorväg utan hastighetsbegränsning där alla känslor dundrar in i mig i maximal fart. Det sliter och drar åt olika håll.

Plötsligt skriker jag rätt ut, neeeeej! Neeej, kom tillbaka. Jag orkar inte mer. Jag känner ilska. Det väller in likt stormbyar, nej som en orkan griper ilskan tag i mig. För i helvete!
Jag är förbannad på bussbolaget men nu är min tändning fullt på och jag skulle vilja tala med busschauffören personligen. Jag är förbannad på honom. Ja, innerligt och från djupet heligt, fruktansvärt arg. Vad är det för omdöme han har?
Är det inte självklart att ta med sig matsäck när man ska köra så långt?
Självklart vet man att en nattkörning på små vägar är utmattande.
Det räcker att jag kör till Stockholm så måste jag ta med mig såväl dryck som färdkost.
Jag kan inte besinna mig, jag tror jag blir tokig. Var ska jag ta vägen och hur ska min ilska te sig? För i helvete!
Jag är förbannad på bussbolaget men nu är min tändning fullt på och jag skulle vilja tala med busschauffören personligen.

Jag var för snabb i mina uttalanden till media idag. Ja. Nu när jag våndas inser jag att jag inte smält hela bilden. Att någon av försumlighet tagit mitt barns liv. Att en vuxen person inte tagit ansvar för sina handlingar.

Jag lider med hans börda men föraktar hans val. Det rusar fram och tillbaka i blodomloppet, jag river mig. Det skaver som rakblad längs strupen, nerför en starkt knuten klump i magen och rister långsamt i benen.
Hur kan ledningen för bussbolaget se sig i spegeln? De som valde ekonomi istället för säkerhet genom att inte ha två chaufförer?

Jag tror jag blivit tokig. Jag vill slås. Jag vill skrika. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det rister, bultar & vrålar ohämmat i mig.
Hat är ett väldigt starkt ord, månne det vara det som skälver i min kropp?

Annonser