Det bränner av nervositet

Hjärtat rusar. Inte springer eller lite mjukt klappar en aning. Nej, full galopp och som ett trummors solo bankar det. Som fylls hela kroppen av endorfiner, skakningar och rysningar av nervositeten.

Den skälver. Om mindre än en timme ska vi träffa det räddningsteam som var på plats och tog hand om Gunnar. Jag vill inte. Vill inte veta, vill inte höra. Jag vill. Jo, visst vill jag samtidigt veta. Vill veta att han inte led. Vill veta att det gick snabbt. Vill inte höra det men ändå veta. Jag darrar. Vet inte hur min reaktion blir när jag sitter med de som tog hand om min vackra son. Min alldeles egna Gunnar.

Kanske kommer skrik. Kanske tårar. Kanske apati. Jag talar om för mig att allt är ok. Men inget känns ok just nu. Nej. Ingenting känns ok alls.

 

 

 

 

Annonser