En remarkabel känsla. Rentav bisarr.

Rädslan står som ett etsat spjut mitt i rummet. Det osar och ryker om den, den burrar upp sig släpper stora svarta tårar som griper tag om mitt innersta. Ingenting hellre vill jag än krypa ut obemärkt. Försvinna och aldrig mer återvända. Ändå stannar jag kvar. Möter de som räddat flera barns liv vid olyckan. De som sett och tagit hand om Gunnar. Spjutet står kvar, osar om än en aning mindre när dessa människors hjärtan blottar sig. Av deras empati, medmänsklighet och starka professionalism spirar en mjuk, vacker mycket eldig älva. Med hennes vingslag kommer förtröstan och när orden jag väntat ett helt år på ljuder i mitt öra raseras spjutet till intet. Gunnar har inte lidit. Han har inte haft möjlighet att förstå.

Det lyckorus som tar mig är bisarrt. En känsla av att bröstkorgen öppnas likt ett ostronskal. Kalkat av sten, kallt och hårt bryts det försiktigt och inuti ligger mitt inre mjukt, skört och omskakat. Ljuset som omfamnar den lilla, nyfödda varelse av mig skänker lugn och lättnad. Låter hjärtat känna frid. Denna eldiga älva ger en remarkabel känsla av eufori och kraft. Nu kan ljuset segra. Nu kan alla liv som räddats fortsätta hitta glädje. Jag kommer kunna omfamna sorgen, jag känner att en dag kommer jag försonas.
Vilken fantastiskt bedårande älva som bar dessa sju människors berättelser av känslosammaste slag till mig. Tack till er sju vackra som jag fick möta var och en. Ni hjältar. Som alla inger mig hopp och förtröstan. ❤️🙏❤️

Tack med djupaste eftertryck till Jessica och Mette som initierat och drivit detta arrangemang och till Marks kommun som frikostigt gett förutsättningarna. Tack🙏

Tillsammans önskar jag vi låter ljusen brinna, vackra minnen alltid levas och hoppet för evigt finnas.

 

 

 

 

Annonser