Tomhet, glädje, frihet, kärlek. Det nya jag..

Jag känner mig förgiftad. Som går tankarna i banor utan syre. Onåbara. Svårkontrollerade. Känslorna är nedsläckta, nervtrådarna vill inte gå fram, som har strömmen gått och en stor svart vägg spärrat mig ute. Ja, hjärtat är stängt. Jag knackar på för visst ser jag någon där inne. Som en skugga, helt ljudlöst men med tydliga konturer av en silouette. Ingenting. Jag fäktar, försöker göra mig stor så den ser mig. Nej, jag blir ignorerad. Det finns ingen service på det här stället. Jag försöker ringa hjärnan istället, be om assistans. Inget svar. Jag ropar på andningen, hjälp mig! Hon vinkar och ler lite förnurligt, jag tycker mig tyda ett försök till tal på läpparna men ser suddigt och hon vänder sig om. Magen då? Min mjuka mage borde kunna omfamna mig så där härligt som en bullbakande mormor. Varmt och tryggt för att väcka upp känslorna och minnena från detta trögflytande, förgiftade tillstånd.
Jag tvivlar. Har jag någonsin ens fött en son som Gunnar? All förståelse att jag ens haft honom här är som utsuddad. Lever jag någon annans liv? Vem är jag? Var är Jenny?

Jag är starkare. Jag går framåt med raska steg. Jag har börjat bygga mentala muskler som krossar ångest och svackor och jag är nästintill oövervinnelig.
Solen värmer, himlen är ljus, det doftar försommar. Jag smakar på umgänge med vänner, firar en väninna som ställer ut på vårsalong, jag skrattar och känner mig fri.
Jag bär en nyfödd baby, känner genuin lycka över detta lilla knyttes liv, ser värdet av allt levande runt mig. Uppskattar, älskar och gläds åt nuet.

En kakafoni av tvivel, förgiftning och styrka yster inom mig. En förtvivlande tomhet i samklang med frihet, glädje och kärlek är det nya liv som skapar jag mig. Det är enormt skurilt.

 

 

Annonser