Smeka min sorg och ömt vagga mina tårar

Det danas en ny dag. För det är jag glad. Vi äter frukost likt en hel stor familj mina grannar och jag. Barnen leker m Vader. Jag har ynnesten att en stund få ha William i mitt knä. Känna ett barns närhet och närma mig känslan av hur det en gång var. Om än länge sedan de bara var fyra år mina Karl och Gunnar.
Ändå. Ja ändå ger det mig lyckoruspoäng att i solen till frukost känna livet bära mig mjukt och bevingat mitt i min svärtas gröt.

Jag gråter inombords. Det strömmar vilt. Den fysiska sorgen från igår är djup. De timmars vånda med längtan nästintill kollaps av smärta lever kvar. Här inne. Javisst gör de det.  Tårarna bränner nära men jag ska klara det. Jag ska klara att känna lyckan av dagen och försöka smeka smärtan. Smeka min sorg och ömt vagga mina tårar. Jag ska låta glitter av confetti lysa upp mina minnen och försöka tämja min förtvivlan med fjäderlätta tankar och med det badda själen & låta mig tröstas av solens värme.

Så ska jag sensibelt kryssa mig fram. Låta årtagen av ändlös och grundlös sorg vars skärseldar bränner mig och fläker upp min hud förbytas mot att glida fram längs vattenytan. Glida fram sårig med endast det vackra framför ögonen. Med min innerliga varsamhet lite pö om pö ömsa skinn, känna lycka och bli hel igen.

Allt tar slut. Allt har sin tid. Livet.

 

Annonser