För dig vill jag berätta

Alla säger det blir enklare efter ett år. Som att livet börjar då.
Till dig som inte vet, som aldrig behöver uppleva hur det är att förlora ett barn. Hur det är att fortsätta leva, för dig vill jag berätta..

Jag ser honom överallt. Gunnar har varit borta mer än ett år och jag ser honom allt oftare. Saknaden blir djupare.
Den tränger sig på mycket mer medveten och långt starkare.

Det händer mitt på dagen.
I ögonvrån ser jag honom med vattenballonger glad och stojig, jag vill vända mig mot honom och skratta ihop. Ta honom i min famn och hämnas med vatten i hans nacke. Rätt var det är ser jag honom som tre år igen, jag ser de stora blå gnistrande ögonen när han stolt svänger runt på sin Bobby Car. Häromdagen kom han emot mig som den långa, gängliga 14års killen som uppfinner bomber och tycker mamma är töntig. Igår eftermiddags klev han rakt ut från minnet då han kom hem från Italien som sin 10åring, brunbränd och leendes med hela kroppen. Något steg bakom Karl gick han fylld av iver och upplevelser.
Lite senare på väg till träningen såg jag honom som en skugga hos grannen. Mina ögon såg honom och jag ville rusa in och berätta om Karls sommarjobb, alla studentmottagningar vi varit på, att han måste lyssna på Karls nya låt och komma ut för att busa med Vader. Och, och, och
-Oh ja! Kom ut Gunnar!

Ja det händer närhelst.
Som ett hårt slag mot solarplexus och hela kroppen vrider sig. Jag vet inte hur jag tog mig till träningen igår och när passet skulle börja visste jag inte om gråten skulle övermanna mig eller om mitt skrik skulle ta mig i besittning. Mina tårar faller sällan på utsidan och skriken blev till sit ups och svett istället. Så är det. Mitt liv blandas med tårarna som inte syns, skriken som inte kommer ut. Ja de blandas tungt, tungt inombords.

Det är mig mycket som är skurilt i mitt nya liv.
Att jag lever med syner och upplevelser av Gunnar utan att någonsin kunna ta på honom igen.
Att jag har ett liv med en son som förlorat sin bror, som kämpar för att hitta sin nya roll i det. Som kämpar med att hantera sorgen och hitta nya glädjeämnen mitt i allt. Ett liv där jag inte längre är bara en vanlig mamma som kör till träningar och matcher, eller har huset fullt av ungdomar. Ett liv där jag fokuserar på att försöka skapa nya upplevelser och glädjeämnen för Karl, Vader och mig som vi kan ta med oss för nya minnen. För ett nytt liv.
Ja, i det nya livet är det mig märkligt att vi både kan känna ljuv kärlek och glädje när vi samtidigt tappar andan, hur vi kan vara på fest och uppleva glädje när det spränger och skär djupt inombords.

Du, du ser ingenting av allt det. Du behöver heller inte se men ibland önskar jag du förstår.
Ett år, ett år förändrar ingenting.

 

 

 

Annonser