Spot on. Livet.

Att vara mamma. Det är för mig det största av allt. Oavsett jobb, passion, vänskap är det inget som kan nå dessa höjder av lyckoruspoäng. Min äldsta son kommer hem berusad med sina bästa vänner mitt i natten, högljudda, jobbiga och fyllda av berättelser. Jag kan i läget klockan fyra denna arla morgon bli riktigt arg och sur för att de inte bara väcker mig utan hela grannskapet men känner bara ren och skär glädje. Glädje och kärlek i att de kommer hem till mig. Att de väljer att våga blotta sin något pinsamma situation av att inte må bra och behovet av att få nattamat, lite skratt och kramar. Ja vi skrattar, jag gör scrambled eggs och vi babblar innan de somnar och jag lägger mig igen.

Dagen som föds fram denna lördag ska sedan bli allt annat än vanligt. Vädret ler mot mig och vänder sedan ryggen med grådis och långsam promenad med Vader och min älskade lånehund FF.

Så händer det som inte får hända, jag släpper dessa fina vovvar lösa i skogen och när jag inte riktigt ser bakom krönet har min fina lånehund hoppat på en liten goding, som vore den lilla ett hett byte man måste ta med sig till grytet och förgöra. Dess matte skriker, är i chock, darrar och nästintill ramlar i marken och jag blir iskall. Nu gäller livet. Denna kvinna, samma person som hjälpt mig fostra min, inatt onyktra, son i mellanstadiet, ser sin vovve nästan mista livet.

Jag blir som en robot och för bort min lånehund, tar hand om den skadade vovven och Ros Marie som är i fullständig chock. Jag andas lugnt och ser allt holistiskt. Vet precis vad som behövs den skadade hunden, som har jag en veterinärs kunskap.

När jag kommer hem trettio minuter senare är jag ett vrak. Jag vet inte varifrån kraften eller kunskapen i stunden kom från. Att jag fullständigt visste att allt kommer bli fint, talade lugnt och sansat och gav instruktioner,   nu här hemma är den som bortblåst och jag är absolut minst i världen.

Denna kvinna som betytt så mycket för vår familj, hennes hund och min älskade lånehund som Gunnar helst av allt hade adopterat. Det blir för skurril. Ingenting går ihop och korthuset rasar samman.

Vi har kontakt under dagen och fina vovven är på djursjukhus, dess matte tycker inte jag bör vara ensam så jag ringer liten, skör och oerhört ledsen till min bästa väninna. Hon är är min räddande ängel och ber mig komma över då hon fixat fika till oss. Sedan bjuder hon mig sin två-åriga son till mig som ’mammavakt’.

Vem som helst hade sagt jag blev barnvakt men sanningen är att denna ljuvliga lilla pojke blev just ’mammavakt’. Han fick mig att fullkomligt gå in i andra tankar. Fick mig till känslan av att vara behövd av något skörare än jag själv. Av ett liv som finns här. Ett liv att på alla sätt ta vara på och ge det finaste vi har av kärlek.

Tack vackra lördag. Tack underbara barn som finns i mitt liv. Tack för att jag får vara olika sorters mamma och tack för alla dessa märkliga minuter du, Lördag, trots allt bjudit på.

🙏

Annonser