Ett heltidsjobb av mentalträning, fysisk aktivitet och mod.

Jag vaknar och har hela registret av sorg som svämmar över. Vader märker på en millisekund att jag är vaken och lägger upp sitt huvud mot mitt ansikte där jag ligger i sängen. Jag vill inte gå upp men inte heller vill jag ligga kvar i min vånda så jag sparkar, verkligen sparkar mig upp som för att få kraft. 

Mörkret är tungt och vi tar en kort morgonpromenad, jag djupandas och stannar upp med yoga när jag kommer in. Ingenting hjälper, klumpen är tung och skulle jag kunna be om en trollformel så vore det att få försvinna. Bara som i ett vingslag kunna lösas upp i stjärnor och damm.

Det händer inte. Nej kvar står jag på samma plats, blundandes och hoppas. 

Mina ben styr mig in i badrummet och jag gör mig klar för dagen. Det blir min lila jumpsuit & stora guldörhängen som outfit, för att ge mig styrka. Oj vad jag behöver den idag. Behöver kraften att andas, tänka, vara. Behöver bryta känslorna med den tunga klumpen och de brännande tårarna bakom ögonlocken. 

Det är många som vill ge mig råd att bara följa med i sorgen, låta den komma och javisst, det låter så enkelt men vilket jävla jobb. Det är hårt och krävande, att likställa ett fulltidsjobb av mentalträning, fysisk kraft och mod att möta nytt. Nytt. Ja, för allt är nytt nu.

Modet har jag inbyggt sen småbarnsben men trots det känner jag mig liten och blyg när jag äntrar Handelsklubben i Borås. Det är första gången jag besöker klubben sedan Gunnar gått bort och därmed en ny situation att hantera. Jag har tur att träffa några jag känner redan i entrén, vi småpratar lite men känner mig fortfarande obekväm. Som att är jag helt fel. 

Naturligtvis är jag helt fel. Ingen, absolut ingen annan har något så färgstarkt som jag. Jag syns. Syns nog för mycket och måste parera dagens ”styrko outfit” med att jag tar väldigt stor plats samtidigt som mitt inre ”lilla jag” önskar att få försvinna.

Det händer inte. Jag knäpper med fingrarna, men kvar är jag på precis samma plats.

Det kommer fler, några ger mig varma kramar, vi småpratar lite och bit för bit nystas jag upp ur min obehagligt, hårt åtsittande svärta. Lite som stryker någon varsamt smärtlindring på mitt sår så när jag slår mig ner till lunch tar min bordsgranne bort nästan allt obehag. Vi pratar om allt möjligt och min vapendragare vaknar. Hon, den där Jenny jag trivs med. Hon som kan lyfta blicken, har förmågan att skratta och hitta nytt. Hon som ger mig bekräftelse och stryker mig mjukt längs själen och vet när det gör ont. Hon som ändå lyckas smitta mig med glädje mitt i min förtvivlan. Ja, äntligen fick hon ta plats i dagens ljus. 

Hon är rätt. Ja, hon är så rätt, hennes styrka gör mig så bra och hennes mod ger mig sån kraft. Tacksam är jag varje gång min omgivning hjälper mig att locka fram henne. 

Fortsätt med det. Oh ja! Fortsätt med det.

 

Annonser