Som svamp bland julklappar & telefonsamtal

Hur lätt är det inte att glömma, tappa riktning och fotfästet?
Idag har varit en blandning av just det. Jag älskar när jag finner & upplever lyckoruspoäng precis som jag älskar möjligheten att jobba med det jag brinner för yreksmässigt. Nämligen att hjälpa bolag att stärka sitt varumärke och att hjälpa dem skapa relationer.

Att skapa relationer är naturligt och viktigt men inte alls helt lätt. Som ”professionella Jenny” vill jag säga att det till och med är livsavgörande för ett varumärke vilken relation det skapar till sin omvärld. Hur det agerar som arbetsgivare, som ansvarstagande företag, som förebild, som pålitligt leverantör, som, som, som. Listan kan göras lång och beroende på bransch och typ av bolag visar man sin unikitet och kultur i sin kommunikation.
Ända sedan jag var liten har jag parat ihop människor med varandra för att jag tror det kan gagna dem. Som femåring såg jag min brors kompis mamma på bussen och drog hårt i min mammas arm för att introducera dem för varandra, en gest som skapade ”en bästa väninnors” relation som varar än idag. Man kan säga att jag jobbar med min livsstil, helt autentiskt och ofantligt roligt!

Men idag var det tufft på jobbet ändå. Jag har ringt företagsledare för att hjälpa dem med deras julklappar till sina medarbetare & kunder.
Långsamt fick jag en mental kris och kände mig som en telefonsäljare. Hela min sinnebild spelade upp ett scenario av att jag 25år efter starten av min karriär plötsligt försörjer mig på precis det jag en gång började med, nämligen telefonförsäljning.

Men vad fan – helt ärligt, har jag inte kommit längre än så här??

Det tog snabbt fart nedåt i min spiral för jag såg mig själv som den där kvinnan där ingenting riktigt blev som det skulle. En driven entreprenör, en internationell marknadsekonom vars karriär i München byttes till ett liv i Kinna, ett äktenskap som slutade i skilsmässa, ett eget producerat TV-format som aldrig nådde tv-tittarna, ett barn som rycktes ur hennes liv utan föraning och den djupaste kris som följd. Kanske som toppen av allt: ingen lunchdate utan istället medhavd lunchlåda till jobbet idag…AAUUGH!  Nej det här var inte det jag förväntat mig av livet.

Så märkligt att mitt i allt kom firande av lyckoruspoäng ändå. Jag blev idag  ”Gudmormor” till en fantastisk fin liten kille! Min alldeles egna systerdotter tillika Guddotter födde en son inatt! Det är så stort och så omfamnande att jag blir alldeles skakig och lycklig. Det är som hela min själ är fylld av guld och glitter och jag minns så väl mina förlossningar och den kärlekshetta som infann sig på en millisekund till dessa mirakel!

Min väninna Anja gav mig fler av dessa poäng när hon ringde och peppade med skönt god svart ironi och lösningar på världens alla problem 😉
Någonstans fick jag kraft att ta mig en långpromis med Vader i skogen var jag lyckades sortera tankarna och bryta min mentala kris. Jag insåg plötlsigt att dessa telefonsamtal är långt ifrån telefonförsäljning utan precis på pricken min livstil när det gäller relationer och att stärka varumärket.

Att ge någon en gåva är nämligen ett riktigt bra sätt att skapa och behålla en relation på och tar man fram en klapp med finess och en genomtänkt idé eller story så stärks varumärket och kommunikationen kring det. Ja, gör man det bra finns god chans att skapa lojala följare och fans bland både medarbetare, kunder och allmänhet och vem vill inte ha det?

Min mentala kris var kanske inte så dum ändå, med lite perspektiv ser jag plötsligt att mina offertankar i spiralen nedåt också är mina allra största tillgångar. Jag ser också hur lätt jag själv påverkas av både positiva som negativa tankar och varför ska jag likt en svamp suga åt mig negativa när positiva ger långt mer skön kraft? Nej, hela min dag kommer jag se som mental träning istället. Att jag kan lära mig se när jag tappat riktningen och stanna upp, skota hem och börja om.

Heja & forca della vita

 

Annonser