Det osar vanmakt

Redan på väg ner mot bilen är själen ur balans. Som vill längtan inte längre hållas inne i min rustning. Nej den vill pysa ut. När jag kommer ut med Vader är jag irriterad på att han inte går fot eller bara kissar så vi kan åka hem. Väl i bilen åker vi några meter och sen vägrar den sonika. Ja den ska helt enkelt ta sin rättmätiga plats och både omfamnar likt stryper mig med sin styrka. Längtan. Längtan tar över. 

Tar över mig och jag ser Gunnar överallt. Inte som människor som går längs gatan som påminner om honom, nej som sitter han i passagerarsätet och fumlar med sin mobil eller säger till mig ”skynda för träningen börjar strax!” Jag ser honom i sina träningskläder med basketbollen i knät och gympaskorna i handen. Sen ser jag honom på basketplanen fylld av iver och driv med ett leende på läpparna när han dribblar runt sin motståndare och sätter poäng. Jag ser honom med all sin iver berätta om den nya upptäckten han gjort när han ska bygga sin ’bomb’ och vilka smaker hans nya produktidé ”bajs på burk” ska rullas i.

Det blir så verkligt och övermäktigt att jag inte kan köra. Jag stannar och tårarna dryper.

Jag förnimmer mitt i allt min mormor som är hon hos mig en stund för en suck av adjö. Det blir alldeles tomt inombords och jag vet inte om hon idag på sin 101-års dag flög till Gunnar. Men vilken fin födelsedagspresent om det är så, vilken lycka att få flyga till Gunnar, få omfamna honom och ha honom nära. Av den känslan kan jag inte köra en meter till utan förblir snörvlig, tårdränkt & stående.

När vi till slut kommer hem går vi till graven, tänder nya ljus i det bläcksvarta mörkret. Det är högtidligt och vackert samtidigt som mitt inre rasar samman och jag fysiskt tappar balansen, faller ihop som en pöl och förstår inte hur någonting någonsin ska kunna fortsätta. Förstår inte att min ängel kan ryckts från mig. Känner bara tomhet, gegga & obehag. Varför?!  Varför min son? Varför Gunnar? Jag behöver skrika, vråla & slås. Min förtvivlan att inte någonsin kunna få honom tillbaka, min förtvivlan över att Karl inte längre har sin bror att dela livet med gör mig galen. 

Jag tänker på hur oerhört värde- & betydelsefulla mina syskon är för mig. Alla minen och gemensamma upplevelser. De enda personer som faktiskt vet precis vem jag är & var jag kommer ifrån. Allt det har ryckts från Karl. Den frustration av sorg, den ensamhet & tomhet han ska behöva bära & leva med resten av sitt liv. Denna kloka, vackra och mest generösa ”lilla” stora Karl. Om det ändå bara var jag som behövde utstå att bära denna grymhet, om ändå Karl kunde skonas.

Nu sakta kommer även min självömkan krypande. Inte nog med att längtan spränger barriärer, nej nu är det fritt fram för festligheter av alla de mörka slag. Inte ska väl jag tro att jag är en betydelsefull mamma till Karl! Nej så mycket som jag sörjer är det lika bra att dunsta, min sorg ger honom inget av värde. Förresten ger jag inte mycket av värde alls som mamma just nu. Helt seriöst hur ska jag kunna vara en bra mamma eller förebild för en 19-årig kille? Ha! Det säger ju sig själv, han behöver män omkring sig. Inte en daltande mamma som fortfarande vill att han ska vara babyn hon ammar. Absolut inte behöver han en mamma som bara gråter och tycker synd om sig själv.

Nej, jag borde inte få vara mamma alls säger min lilla offerkofta, ”inte ens finnas” säger djävulen bakom örat.

Var min kraft att gå till min fantastiska granne kom ifrån har jag ingen aning. Men den kramen jag bad henne om, den kramen och varma famn hon bjöd hjälpte mig att stanna upp. Att andas. Andas om än med tårar fortfarande rinnande längs kinderna.

Längtan, ja längtan & tårar får hänga kvar men hon den depressiva offertjejen, henne tänker jag fullkomligt sparka ut och istället ta ett glas vin & kanske en cigg.

 

 

Annonser