En bisarr känsla som pockar på att göra mer.

I våras blev jag tillfrågad att föreläsa om min sorg, om hur jag hanterar den och vad jag går igenom. Jag var inte riktigt mogen då men fick fler förfrågningar och när Mårten som jag känner ganska väl frågade om jag ville prova mina vingar för hans Rotaryklubb kände jag mig trygg i att svara ja. Han föreslog ett datum i november vilket kändes skönt, så där lagom långt bort. Under hösten har det kommit fler propåer från olika håll, kommuner, näringslivsorganisationer och nätverk men jag har hållit dem stången & endast preliminärbokat några tills jag först ser hur det landar i min själ.

Så förra tisdagen var dagen här. Min allra första gång som föreläsare om mitt högst personliga och privata ämne, det ämne som för mig blivit min nya vardag att hantera oavsett humör när jag vaknar eller dagens gång: Sorgen.

Inför den här dagen har jag förberett mig, jag klockar föreläsningen så jag ska hålla tiden, jag tränar på att hålla mig i min sfär av trygghet när jag formulerar mig. Det känns tryggt att jag vet varför jag tackat ja. Jag lutar mig mot vikten av att tala om sorg och än viktigare hur vi kan bemöta varandra när den finns hos oss.

När det väl är dags är mina ben som spagetti, nej! som gelé, darriga & väldigt ostabila. Jag har inte lätt att gråta framför andra men det stockade sig i halsen när jag plötsligt stod framför dessa människor alldeles naken. Naken, liten och skör. Jag försökte hitta min röst men oj vad stort allt blev. Så överväldigande och nästan overkligt. Att skriva är som att vara en fri fågel som förnöjt kan kvittra och flyga från kvist till kvist med sin melodi men att stå framför människor kan ibland vara likt en noshörning som irrar runt i ett kärr. Man vet inte om man trampar för hårt, för djupt, tar med sig åhörarna åt rätt håll eller sjunker.

Jag behöver ett manus och har skrivit det jag vill säga om jag skulle tappa bort mig och det ger mig trygghet men det mest stabila & kärleksfulla är Anna som ställde upp för mig som stöd. Jag kunde titta på henne och låtsas att det bara var vi två som konverserade och vips steg ångan och min vapendragare vaknade till liv. Ja, hon klev in med hela sin rustning och tog sig an ’scenen’.

När tiden för föreläsningen var slut var jag nästintill på pricken klar och hela jag bubblade, grät, skrattade, blev generad, kände mig stor och ändå så liten samtidigt som jag inte riktigt kunde landa i vad det var jag vare sig kände eller gjort. Det var en bisarr känsla och samtidigt lite mjukt lekfull som vill den pocka på att göra mer. Jag fick oerhört fin feedback och varma kramar på plats och även efteråt har flera åhörare hört av sig med tack på olika sätt.

Den känslan, att jag hur liten, naken, skör & öm jag än är kan hjälpa någon annan, den känslan är magisk.

🙏Tack Mårten för förtroendet – OMG att jag kan vara med att bidra till hjälp!

Nu, ja nu har det landat ordentligt i min själ, visst är jag redo!

 

 

Annonser