Jag ser, jag förstår men vet inte hur..

Jag vill desperat ha tillbaka mitt liv. Det liv jag hade innan allt hände. Jag drömmer om det på nätterna, jag ser det framför mig. All vår lycka, all kärlek och glädje.

Nej, jag vet det är en utopi, en dröm, en önskan som aldrig kan slå in. Jag har inte längre min familj med Karl & Gunnar här intill mig. Karl har inte längre sin lillebror som han kunde dela allt med, som han kunde bråka med eller skratta med. Han finns inte här vår fantastiska kille med det stora leendet, det starka drivet, han som var fylld av pranks och uppfinningar. Intellektuellt vet jag det. Ändå vill min kropp inte riktigt låta mig förstå. Jag brister lite varje dag. Jag ramnar, faller, går i tu lite nu, lite då. Jag får feber, fysisk smärta och ångest och ändå är jag stark.

Jag jobbar hårt med min mentala hälsa där jag omfamnar Gunnars all kärlek vi fått, där min själ lyser av stolthet av ynnesten att vi haft honom här. Jag har Karl, vi har varandra, han är mitt allt och jag gläds åt alla våra många mysiga stunder. Vi har Vader som drar oss ut på promenader, ger oss frisk luft och ständig rörelse. I Stockholm finns min familj, vi är tighta och hörs nästan varje dag. Jag jobbar i en bransch jag gillar och med kollegor som är som min andra familj. Jag har fantastiska vänner och umgängeskrets som ger mig kärlek och energi där vi skrattar, är spontana och har huset fullt. Jag samlar lyckoruspoäng och är duktig på det. Jag lever sunt, tränar både fysiskt & mentalt och det finns så mycket att vara tacksam för. Ändå kommer ångesten.

Att förändra något är för mig ett faktum. Jag kan inte gå sönder mer.

Men vad och hur ska jag förändra när det är så många frågetecken rakt framför mig?

Vad vet en mamma som förlorat sin son? En människa som är mitt i ett inre kaos, hur ska hon räcka till att ge den son som mist sin bror den kraft och styrka han behöver i sin sorg & sitt lidande? Vad vet hon om känslor mitt i allt, kan hon värdera vilka känslor som är rätt, vilka som är längtan, vilka som är kärlek och vilka som är sorg? Många frågor ställs på sin spets, existensiella frågor som var ska vi bo & hur kan jag jobba för att vara med och skapa nytta i världen blandas med vardagsfrågor som vad ska handlas? En svår fråga när det bär hemåt för att laga mat när hungern inte är där och minnet av vad som finns hemma är diffust. Att laga mat och hitta inspiration är en konst, en gåva denna mamma inte är beskaffad med & att koka soppa på en spik kan vara väldigt svårt.  Att förlora ett barn är inte bara en sorg och smärta för själen. Nej det kostar på även ekonomiskt då att inte jobba 100% självklart ger mindre i plånboken.

Ja, sorgen öppnar lätt en spiral att virvla neråt i. Någonstans där jag inte vill befinna mig.

Jag ser, jag förstår och jag välkomnar en förändring – åh så hett jag önskar jag bara ser hur.

 

 

Annonser