Nu får vinden blåsa mig dit jag ska.

Grönskan svajar mjukt, vinden är len trots den svala höstens intåg. Det är kav lugnt på samma gång som höstglödens fyrverkeri av löv, svamp och troll gäckar min näthinna.

Inombords bränner kaos & en förtvivlad själ. Tårarna rullar och jag önskar livet kunde omfamna mig lite varsammare. Den djupa längtan efter livet med Karl & Gunnar, där vi var en familj, stark, glad och fylld av kärlek. Jag känner mig ensam på min väg att skapa del två. Det nya, det starka och det ”efter”.

Samtidigt bubblar hoppet med guldtoner & lyckoruspoäng runt mig. Jag kan se det, det är inom räckhåll och jag vet jag kan nå det. Men nu får de blandade känslorna och tankarna virvlandes dansa runt i mig en stund.

Från min mossbeklädda stubbe ser jag mig långsamt glida ut över blankt hav där årorna vilar i klykorna. Nu får vinden blåsa mig dit jag ska.