Som den minsta av själar

Kollaps. Jag försöker andas. Jag använder alla tekniker jag har i min verktygslåda för att hålla ihop. Försöker meditera & hitta goda tankar men när åklagaren visar bilder & helikopterfilmer från olycksplatsen kollapsar jag. Bestörtningen & verkligheten kommer tillbaka. Letandet, sökandet & frustrationen av ovisshet. Jag går ut ur salen med huvudet högt men väl utanför ramlar jag ihop i en hög och bara gråter, gråter, gråter. Livet rinner ur mig och jag tappar både tid & rum. En väktare plockar upp mig & jag skulle vilja säga nästan bär mig till ett enskilt rum där jag kan få ropa, skrika, gråta hur mycket jag vill. Han ger mig en kram. Den mest behövda på länge.

Jag har tagit mig hit, till denna överklagan i hovrätten för att jag vill påverka framtiden. Att liknande händelser inte ska ske igen. Att busschauffören ska statuera exempel för följderna av vårdslöshet i trafik. Att man som chaufför ska känna & ta sitt ansvar över körning, pauser & energi. Men inne i salen brister jag inombords. Det provocerar mig att andra föräldrar bredvid mig gråter och känner förtvivlan. Jag förstår att händelsen, bilderna och framställan berör även dem djupt – men samtidigt vill jag skrika håll käften!! Sluta gråta!! Era barn lever! De andas, de kan ta sig framåt och har fått en möjlighet att ge sig själva en vacker framtid. Gunnar berövades den och i detta nu är jag bitter. Bedrövad, förtvivlad, förbannad. Det smärtar djupt & livet känns som ett fängelse av vanmakt.

Jag fortsätter gråta, hulka & förtvivlas. Det har gått 2,5år och ändå är precis just nu i denna hovrätt allt som har jag precis fått reda på att Gunnar har omkommit. Att min Gunnar, min son, min guldklimp är död.

Jag vill bara skrika fuck life – ja, nu är jag lååångt ifrån mina lyckoruspoäng och sköna känsla av frid. Nu är jag som den minsta av själar.

.

.