Årets Gunnar – Tack Amelie & Yafet!

Jag rör mig mellan förtvivlan och stark stolthet. Känslorna rinner liksom utanpå & inuti mig som är jag en vulkan med het magma i mitt inre, som bubblar & pyser men som lägger sig tung & stel när den kommer ut. Jag har inget explosivt utbrott som vore jag en discodrottning på dansgolvet, nej det rinner över i strid ström i en osynlig gas som blir tyngre & tyngre. Mitt inre gläder sig över att dela ut detta vackra pris där Gunnar får leva vidare hos andra ungdomar. Där han också med sin minnesfond har samlat in en ansenlig summa pengar som delas ut till Marbo Basket, IFK Örby & Marks Golfklubb.

36 000kr kunde vi stolt ge Marbo Basket igår. Pengar som ska gå till ungdomsverksamhet & fortsatt engagemang för barn/ungdomar. Där de kan känna glädje, hitta vänner, känna samhörighet & stolthet över sin egen insats likväl som lagets & klubbens. Av dessa pengar vill vi att klubben delar ut ”Årets Gunnar” till en flicka & en pojke som får ett tusen kronor var som bevis på sin insats av kämparanda, glöd, intresse för sporten och som god kompis med genuin vänskap till de andra i laget både på plan såväl som i omklädningsrummet eller i skolan.

Det känns viktigt för mig att Gunnar på det sättet får leva vidare, att vi kommer ihåg honom och att han kan symbolisera engagemang & glädje.

Samtidigt bråkar mitt inre i att vi inte paketerat det rätt. Att ungdomarna som vinner priset inte förstår innebörden eller ens träffat Gunnar. Jag vill de ska få ta honom i hand & se hans ögon, ge honom en kram & få en skön blinkning tillbaka av de blåaste blå ögon som med de mest pilimarigaste gnistor kan fälla vilken kommentar eller bus precis när som helst. Jag vill att de ska få se honom på plan! Se honom spela, se honom röra sig mot bollen & med sin spelförståelse passa rätt så laget tar sig till fler poäng. Eller dunka själv för den delen. Han var grym på det.

Jag vill bara få undan allt det här. Vill få dagen överstökad – nej! Mitt inre skriker ge mig Gunnar tillbaka!! Låt mitt liv spolas bakåt igen, låt Gunnar leva. Låt Karl & Gunnar få uppleva allt de ännu inte hunnit göra. Låt mig få krama min guldklimp igen. Låt mig ha honom nära…

Jag vill inte att lavan ska bli stel, hård & kall. Vill inte ha ett tyngre täcke än det jag kan bära så jag tar mitt förnuft till fånga. Långsamt tränar jag mitt inre med mjuka tankar. Att jag har ett fantastiskt liv där jag får uppleva denna ynnest att Gunnar lever vidare. Att Karl har det underbart med äventyr & utmaningar i Sydney & att jag (lilla, starka jag) klarat av att hjälpa honom dit. Att jag är lycklig över mitt val att ha tagit ett nytt steg till mitt kapitel 2 där jag stormtrivs på jobbet och min lilla svit i Kålltorp börjar ta form. Att jag är tacksam över min familj & vänner som hjälper mig & ger mig stöd, att de finns nära och ger mig styrka trots de inte alltid själva förstår det. Ja, det är tankar som gör lavan skönare att ha runt mig. Smidigare, spänstigare & mycket mjukare.

Jag fortsätter med det mental träning, träning, träning & önskar ännu fler ”Årets Gunnar”.

Tack Amelie Höglund och Yafet Ghebrezadick att vi fick äran att ge er priset i år🙏

.

.

.