Dags att göra slut

Var man än vänder sig dyker den upp. Den liksom förföljer dig lite jävulsaktigt & hoppar fram nästan var som helst. Du ser den inte, du luktar den inte, du kan inte ta på den ändå är den högst närvarande. Den skrämmer dig, är hotfull och svart ändå ger den dig andrum. Den bryter mönster & gör dig paralyserad, den äter dig, får dig ur gängorna och ändå ger den dig tid. Du blir ensam. Ihålig.

Du kan inte prata med den men den talar till dig från alla håll. Hur snabbt du än springer gäckar den dig.

Jobbet spårar ur, ekonomin stupar, allt stannar upp. Du ser den i vitögat, den fångar dig, precis som oss andra blir du pressad in i dess famn. Du blir förförd & smickrad, känner dig bekräftad och trygg för du tror du kan behärska den. Du lägger namnet på tungan & kärlekskrankt smeker du namnet med dina läppar när du likt en förälskad inte kan sluta tänka på den eller tala om den: Corona.

.

.

.