Och samtidigt smärtar det så enormt. Tankarna virvlar & kroppen är ur balans, jag kan inte förstå att det är 5 år sedan den mest fruktansvärda dag av tragedi tog mig. Tog mig till en helt ny plats och tillvaro där varje dag blivit en kamp att orka gå vidare. Jag väljer lyckoruspoäng före mörker men likväl kostar det på att ständigt jobba med tankar, känslor och fysisk stress som pockar & ropar på mig.
Alla har vi olika ok att bära, sorgen finns hos var & en och den behöver inte jämföras men ibland känns mig min för tung. Att ständigt längta efter Gunnar, att se sorgen i Karls ögon, att möta resten av familjen som oxå bär sina känslor av sorg & saknad. Och att möta alla som inte förstår. Ja det är nog det som tynger mest, att möta människors oförstående, människor som berättar om händelser som för mig är små ting i sammanhanget. Det gör ont och rister.
Det går dag efter dag och livet puttrar på, jag har svårt att ta in tidsperspektivet. 5 år. Det är en lång tid och samtidigt känns det som är själva olyckan precis nu. Kroppen minns och tar mig tillbaka till dagen av ovisshet av var min minsta plutt finns. Vilket sjukhus ligger han på & hur mår han? Har han brutit något?
Att han är död finns inte i registret. Och ändå visste jag redan tidigt. Och jag vet.
Idag denna 2april ryms inte glädjen i min kropp. Jag vill se ljuset och bara minnas allt det härliga men faktum är att just idag är det bara mörkt. Mörkt, tungt & dystert. Jag önskar jag aldrig hade skjutsat dig till bussen. Jag önskar allt var som igår, att du kommer in i rummet med din glada röst, dina lysande ögon fulla av bus, din klokskap och lust att lära nytt.
Att du cyklar upp till IP & spelar fotboll med Nydéns, att du hänger Vilgot, har den årliga shortstävlingen m Aiden, sitter sekretariat på basketmatcher m Stina eller har Theo här hemma. Ja, allt det saknar jag. Dig, dina vänner, deras föräldrar och allt vi hade som familj med omgivning.
Idag ska Karl, Frida, Håkan & jag skapa dig en minnesbok. Vi ska skriva saker vi minns med dig, ta fram bilder och göra boken levande i vardagsrummet där vi kan fortsätta fylla på med anekdoter och skratt med dig❤️❤️❤️
RSS – inlägg
It’s not strange you have been weighing heavily on my mind. Maybe it’s the memory cells kicking in from that dreadful day. All the details going in slow motion. The inability of the body and mind to understand the enormity of that tragedy. The falling to the floor with a lifeless body upon confirmation that this actually occurred. Holding onto your hand in my car while you screamed like the most wounded animal on this planet. The scream, the pain, piercing through every armour one tried to build. Your strength, your determination, your family, your friends are vessels to help you continue to navigate through this darkness. Prayers for you and your family hun. You are always in our thoughts and prayers. 🙏🏽🤗😘
Vill skicka en stor kram, Jenny!
Kram💕