Allt är inte som det ser ut att vara. Ingen kan se hur du egentligen mår så var rädd om dina medmänniskor och visa din kärlek. Imorgon kan det faktiskt vara för sent.
4 år. Det är som igår och som en evighet
Som den minsta av själar
Kollaps. Jag försöker andas. Jag använder alla tekniker jag har i min verktygslåda för att hålla ihop. Försöker meditera & hitta goda tankar men när åklagaren visar bilder & helikopterfilmer från olycksplatsen kollapsar jag. Bestörtningen & verkligheten kommer tillbaka. Letandet, sökandet & frustrationen av ovisshet. Jag går ut ur salen med huvudet högt men väl... Continue Reading →
Mitt i är allt ut och in.
De här dagarna. De fyllda av ljus & lyckoruspoäng de vill jag virvla i, stanna i och för alltid känna dess styrka. De dagarna bär mig. Ger mig hopp & mod. De här dagarna. De svarta, tunga, avgrundsdjupa. De tärande. De dränerar mig, ser min skörhet och förvandlar den till ett vapen att såga min... Continue Reading →
Fortsätta förbrylla. Ja det ska jag
Att prata öppet om sorgen kan förbrylla människor. Även mig. I november föreläste jag för första gången och jag har avvaktat med att slänga mig i sadeln igen främst av anledningen att jag varit lite förbryllad. Idag åt jag lunch med en av deltagarna som var på min föreläsning och hela min själ lyser av... Continue Reading →
En bisarr känsla som pockar på att göra mer.
I våras blev jag tillfrågad att föreläsa om min sorg, om hur jag hanterar den och vad jag går igenom. Jag var inte riktigt mogen då men fick fler förfrågningar och när Mårten som jag känner ganska väl frågade om jag ville prova mina vingar för hans Rotaryklubb kände jag mig trygg i att svara... Continue Reading →
Boost för lyckoruspoäng
Morgonens grådis lockar och bjuder mig till melankoli. Min kraftlöshet känner sig smickrad av dess lockelse och sköna toner, den vill gärna dansa med i virvlar av minnen och tårar. Vill gärna känna värmen av sängens omslutande famn och somna om. Nej intet av det ska styra mig idag, jag ska lura hela bunten locktoner... Continue Reading →
Pusta mig virvlar av ork.
Kättad. Hårt, hårt. Pulsen stiger när vetskapen om att jag inte kan ta mig ur blir sanning. Andhämtningen är snabb och kroppen darrar. Jag vill fly. Fly från allt och känna frihet. Av enbart tanken får jag skuld och skam. Skärp dig Jenny. Du stannar här och utför din plikt som mamma till Karl och... Continue Reading →
Snön faller och äntligen är vintern med all sin skönhet, gnistrande skrud och mjukt dova ljud här. Helgen har bjudit mycket. Stora känslor har ångat ut och inte bara pyst lite milt utan exploderat på olika sätt. Det har tagit sig i uttryck rent fysiskt med ryggskott som fullkomligt exploderade i söndags. Pang och armarna... Continue Reading →
Bakom mina solglasögon lyser en baglady
Får inte bära tungt så Vaders Doggy wagoon kommer väl till pass när vi är på resande fot. Lyser upp som baglady och ler åt mina alla eskapader. Knappt fått en blund i ögonen, ångesten har krupit, nej ålat sig upp och ner genom kapillärerna. Inte velat släppa taget men frulle med syrran som plåster på... Continue Reading →
Lera, skratt och manikyr.
Vader buffar på mig och vill gosa. Vi har precis varit ute, han är sjöblöt, lerig och allt annat än den jag vill ha i knät just nu. Kan inte annat än skratta åt hans tokigheter för att få mig att komma igång och kramas. Hans enormt stora kärlek som skänker så många stunder av... Continue Reading →
RSS – inlägg